Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 1

Madame Durskis känslor vid detta tillfälle voro ytterst pinsamma. Så väl hade miss Brewer spelat sitt parti att hon öfrertggat Pauline att dennas enda utsigt att slippa ifrån bysittning låg i att denna samma dag låna penningar af Dorglas Dale. Paulines stolthet reste sig upp deremot; men nöden var tryckande och den olyckliga qvinnan gaf vika. Då hon reste sig upp för att besvara sin gäst helsning och stod framför honom, var hon verkligen till det yttre värd hvilken mans som helst beundran. Samvetsqval och lidande hade blekt hennes kinder; men de hade ej lemnat några vanställande märken i hennes fullkomliga ansigte. Hennes elfenbenshvita hy, kanhända hennes största behag, och hennes sköna drag skulle knappt ha blifvit förhöjda af den rosenfärg som är så nödvändig för somliga ansigten. Denna dag hade hon klädt sig med stor omsorg, fullkomligt medveten af det inflytande som en qvinnas drägt utöfvar på den mans hjerta som älskar henne. Efter en halftimmas samtal om allmänna ämnen tillkännagafs att frukost var serverad. Då Pauline och hennes gäst återvände från matsalen voro de allena; miss Brewer hade blygsamt dragit sig tillbaka. — Min bästa madame Durski! utropade Douglas, då enkan satt sig och han tagit plats midtemot henne, jag kan ej uttrycka hvilket omätligt nöje jag erfar af att återse er, och isynnerhet derföre att det föranleder mig tro att jag på något sätt kan vara er till tjenst. Jag vet huru