Göteborgsposten – 28 februari 1870, sida 1

— — — —— vård. Resultatet af denna framställning var, att lady Verner kände och uttryckte den djupaste vedervilja samt lyckönskade sig att hon ej tagit ett steg som hon sedan fått ångra, då hon nämligen ämnat att formera bekantskap med lady Eversleigh. Sedan en fara således var afvärjd — och jag mås:e bekänna att jag anser Reginald ha gjort det vil ifrån sig — visade han sig mycket entusiastisk, efter hvad han sagt mig, öfver sin onkels dygder och förklarade att han aldrig kunnat öfvervinna den djupa sorg som drabbade honom genom denne hans välgörares död. Mrs Brewers kalla småleende och intresserade blickar ådrogo sig vid denna punkt i berättelsen Carringtons uppmärksamhet. — Hvad tycker ni, miss Brewer? frågade han. — Åh, jag är högst intresserad. Man kan knappt tänka sig en större låghet. — Mycket sannt, sade Carrington medgifvapde, isynnerhet då man som jag vet huru Reginald hatade sin onkel i lifvet — huru han hatar hans minne sedan han är död. Emellertiå gjorde han sin sak väl; men detta var endast hälften af hvad han hade att göra. Lady Verner skulle afhålla sig sjelf från all beröring med lady Eversleigh, men hon måste afhållas från någon beröring med Douglas Dale. — Aha! sade miss Brewer med en lätt förändring i tonen, nu förstår jag; man ingifver lady Verner obenägenhet för honom genom att omtala hans kärlek till Pauline. Stackars Pauline! Hon säger att hon bringar honom olycka, att han borde fly henne, och hon tycks ha rätt.