Göteborgsposten – 24 februari 1870, sida 2

nedrig, svarade Victor. Men låtom oss ej vidare tala om detta ämne, bästa madame Durski. Jag har yttrat mig med grym sanning; men jag har gjort på samma sätt som läkaren, hvilken nyttjar knifven för att skära bort den sjuka del som förgiftar patientens friska blodmassa. Jag har visat er det onda, den olycksbringande passion, den förspillda kärlek, åt hvilken ni offrar ert lif; min nästa skyldighet är att visa er hvad botemedlet finns. — Ni torde vara en mycket skicklig läkare, svarade Pauline föraktligt; men i detta fall är er skicklighet utan gagn. För mig finns intet läkemedel. — Nej, madame, nu talar ni med en romantisk flickas förtviflan, och det är en fulländad verldsdame ovärdigt. Ni beklagade er nyss öfver att ni är ensam i verlden. Ni sade att det är mycket sorgligt att vara utan en vän. Om jag nu kan visa er att ni eger en uppriktig och tillgifven vän, som skulle vara villig att uppoffra sig för ert intresse, liksom ni varit villig att uppoffra er för sir Reginald Eversleigh? — Hvem är denne vän? — Douglas Dale. — Douglas Dale! utropade Pauline. Ja, jag vet att mr Dale beundrar mig och att han är en god och hederlig man; men kan jag draga fördel af hans beundran ? Kan jag göra anspråk på hans kärlek? Jag — som ej har något hjerta att gifva bort, ingen kärlek att gifva i utbyte mot en hederlig mans beundran? Bed mig ej göra mig skyldig till en sådan låghet -— en sådan förnedring. — Jag begär ingenting af er mer än sundt förnuft,