Göteborgsposten – 24 februari 1870, sida 2

koketter, medan jag var utan sällskap, utan vänner i ett främmande land, utbrast hon. Efter en kort paus tillade hon i passionerad ton: — Ni har rätt, mr Carrington; er vän förtjenar ej att jag egnar honom en enda tanke, och jag skall ej tänka på honom mera. — Deri gör ri klokt, och innan lång tid är förliden skall ni från Reginald Eversleighs egna läppar höra bevis på hvad jag säger. Säg mig uppriktigt, bli ej era pekuniera svårigheter för hvarje dag allt mera tryckande? — De ha blifvit så tryckande, svarade Pauline, att om ej Reginald oförtöfvadt lånar mig penningar, skall jag nödgas att i bemlighet, likt en missdådare, fly från detta land, lemnande allt mitt tarfliga bohag efter mig. Jag har redan skiljts vid mitt bordsilfver, som ni utan tvifvel märkt. Mitt enda hopp är Reginald. — Ett bräckt rö att sätta sitt hopp till, madame. Sir Reginald Eversloigh skall ej låna er penningar. Sedan detta hus fått sådant rykte om sig att det bör undvikas af personer som ha penningar att förlora, är ni ej längre af någon nytta för sir Reginald. Han skall ej låna er några penningar. Deremot skall han påyrka att ni omedelbart flyr från England, och då ni är borta — — Hvad då? — Skall ett hinder vara aflägsnadt från er väg, och då tillfälle till ett rikt giftermål erbjuder sig, skall det stå honom fritt att gripa det. — Oh, huru ytterst nedrigt! mumlade Pauline— En djefvulsk man kan vara mycket låg, mycket