Victor Carrington dinerade med madame Durski och hennes sällskapsdam. Mältiden serverades med en viss elegans, men sattigdomens stämpel var för tydligt intryckt på ällting i Hilton IIvuse. Maten var koappt tilltagen, vinerna tarfliga och Victor märkte att i stället för det gamla silfver han vid ett föregående tillfälle sett, var madame Durskis bord försedt med simpelt nysilfver. Pauline sjelf såg blek och medtagen ut. Hon hade det trötta utscendet af en qvinna som finner lifvet vara en nästan för tung börda för att kunna uthärdas. — Jag har samtyckt att taga emot er, emedan ni påstod ert ärende vara så vigtigt, sade hon då hon efter måltiden befann sig ensam i förmaket med Victor Carriagton, sedan miss Brewer blygsamt dragit sig tillbaka; men jag kan ej föreställa mig hvad äronde ni kan ha till mig. — Begår ej att fullständigt få veta mina motiver, madame Durski, sade Victor; det finnes några hemligheter som ligga djupt vid roten af hvarje mans tillvaro. Tro mig då jag försäkrar er att jag hyser ett verkligt intresse för er välgång och att jag i afton kommit hit i hopp att tjena er. Vill ni tillåta mig tala som en vän? — Jag har så få vänner att jag skulle vara den sista person i verlden att förkasta ett redligt unbud af vänskap, svarade Pauline med ca suck. Och ni är Reginald Eversleighs vän. Ensamt denna omständighet ger er anspråk på min uppmärksamhet. Unkan hade tillåtit Victor Carrington en intimare bekantskap än hon tillåtit sina öfriga gäster, och det var