— som jag ekulle vilja meddela, ett försök till karakteristik öfver den aflidne stånds-och folkrepresentanten, hvilken första gången talade på riddarhuset d. 3 Oktober 1860 och sista gången i riksdagens Andra kammare d. 13 Maj 1869. Det var således tidigt, vid nyss fyllda 25 år, som han först beträdde den politiska arenan, och han utgjorde genast då en af de ifrigaste i ett af unga riddarhusledamöter bildadt kotteri, som vid påtöljande riksdag kallades barnkammaren och för sitt uppträdande ingalunda skonsamt behandlades at den liberala tidningspressen, hvilket såtillvida var berättigadt, som man ej kunde spåra hvad detta kotteri egentligen ville, under det att hufvudsyftet väl egentligen då endast var att törvärfva örning i talarekonsten och ådraga sig någon uppmärksamhet af riddarhusets veteraner. Frib. Liljencrantz blef tidigt konung Carl XV:s gunstling, hvartill allt gjorde honom företrädesvis lämplig. Men det är med guustlingsskapet som med lyckan: begge äro lika svåra att bära, begge alstra lätt ofvermod, och det kan ej bestridas att detia äfven angrep frih. Liljencrantz. Han ville bli ensam gunstling, och i striden derom med en annan dukade han under. Det var icks behofvet af en allvarligare och högre själsverksamhet, som förmådde honom att lemna hofvets salar, utan helt enkelt att der stod någon honom i vägen. Den makt som han velat tillvälla sig, figurligt taladt, vid trenen, eftersträtvade han nu på ett helt annat område — inom representationen. Han blef en ifrig oppositionsman, osterstrafvade ett verksamt meuborgerligt lit, blef kommunalman, skarpskytt och bankcehef. Den sistnämnda befattningen har man velat påstå väckte horrör bland hans jemnäriga inom rangregementena; men besynnerligt förefaller det och otroligt är det, att chefskapet tör en penninge-utlånande institution, i vår lånehungriga tid, skulle väcka horrör. Det var otvitvelaktigt, att frih. Liljencrantz med intressets hela värma skulle omlatta representationsförslaget; dess antagande skulle för honom öppna en ny bana, artven om, och just emedan, han bröt med nästan alla de traditioner, i hvilka han blifvit upptodd, och med all sannolikhet skulle den nya banan blitva för honom mera lysande och gå i den riktning, som han för sig uppgjort. Icke utan stora svårigheter oler han 1867 invald, den näst siste i ordningen, till riksdagsman för Stockholm. Han stod icke väl i opiniouen, och det hade ej lyckats honom att uppnå det eftersträtvade målet — vilkorer för hans politiska existens — om han ej fatt den radikala tidningspressens, skarpskyttarnes och den del af hutvudstadens industrudkares, som voro intresserade i industriaktiebanken, verksamma biträde. Han möttes at stort misstroende i kammaren, så stort, att han hvarsen såsom ledamot eller ens såsom suppleant insattes i något ständigt utskott, ehuru han tramtör många, som erhöllo den utmärkelsen, var äldre riksdagsman. Han uppträdde genast som starkt utpreglad oppositionsman, och dermed fortsatte nan alltjomt framgent. Men hans opposition, likasom hans hela politik, var personel. Den förra riktade han ej mot regeringssystemet — såsom fallet var och är med landimannapartiet — utan mot ministören De Geer personligen. Denna företeelse är karakteristisk. Han angrep aldrig direkt frih. De Geer, icke ens vid det tillfälle då justitieministera uppträdde mot dödsstraffets afskaffande, ehuru tilltället då var inbjudande. Men frih. Liljeneranta tycktes hafva gjort sig till regel: en åt gången, och han började med utrikesstatsministern. Dernäst vädde han sig mot civilministern, och det är troligt att om frih. L. åter—ö . D———