Vasa-ättling, och den tron öfvergaf Crusenstolpe aldrig. Jag har länge hyst tvifvelsmål rörande lotteriväsendets gagnelighet — oberäknadt naturligen för dem hvilka skörda vinsten på de spelandes godtwogenhet — och dessa tvifvelsmäl hafva ökats sedan redogörelsen för Stockholms konstoch industrilotteris verksamhet 1869 blifvit bekantgjord. Visserligen kan det synas nyttigt att till inköp af vinstföremål utbetalts till 299 särskilda personer i rundt tal 92,000 rdr och att, sedan de dryga omkostuaderna afdragits, nettobehållningen, som will handtverksföreningen öfverlemnats, utgjort 26,600 rår, hvilka anslagits till afberalning på det husköp som nämnde förening gjort; men allmänheten har för köpta lotter kontribuerat med 138,600 rdr, och rätteligen med ett ändå högre belopp, enär i denna summa icke ingår lotterikollektörernas provision. Kan man väl antaga att dessa 138,600 rdr utbetalts till mer än en ringa del af personer, som rätteligen haft råd att göra en sådan utgift, men hvilken till många andra nyttigare ändamål kunnat användas? Och kan man säga, att de utfallande vinsterna mer än till en jemlörelsevis ringa del bestätt at artiklar at verklig nytta och varit behöfliga for de vinnande? Det vore högeligen intwessant att få kunskap om det belopp hvarmed alimänheten årligen kontribuerar till samtlige konstoch industrilotterierna. Troligen utgör redan denna summa ett ofantligt belopp. Men denna summa är hkvisst en obetydlighet mot den som årligen utbetalas af dem hvilka spela på utländska lotterier. Man har ingen aning om eller reflekterar icke till huru ytterst förderfligt detta spelraseri är. Jag wil blott anföra ett enda exempel. En industriidkare här, som sysselsätter och aflonar mer än 80 personer dagligen, hvilka alla äro utmärkt ordentliga, har försäkrat mig att af dessa är det endast några få, som göra insättningar i sparbanken, hvaremot alla de andra nedlägga sina besparingar i — lotterisedlar, utan att mer än en hittills gjort någon vinst och den som han uppbar gick till några hundra riksdaler. Tyvärr lärer detta spelraseri icke kunna hejdas, hvarken genom att sätta in detibladen — der befrämjas de snarare genom de pompösa annonserna — eller genom den stigande folkupplysningen, då ull och med solkskole lärare jemte annat studeradt folk villigt åtaga sig att atyttra lottsedlar och sjelf placerar sina små besparingar i dylika värdepapper. Häromdagen sammanträffade jag på hote. Rydberg med en rask och förslagen sjökapten, som också visste råd för placeringen al de Renströmska testamentsmedlen. Han påstod neml. att en sak fattades i Göteborg, som annars har allt så bra, och den saken var en skeppsdocka, ty den der befintliga slipen lärer alls icke vara tidsenlig, påstod kaptenen. Han bad mig derom skrilva till er, och då jag gerna gör folk till viljes, som mena väl, så har jag ft amfört hans påstötning. Pastor Puaux föreläsningar på franska alhöras här med stort intresse. De började. helt anspråkslöst i en liten lokal, som snart blef för trång; då mäste en större och sedan en ändå större lokal anlitas, och detta under det att andra föreläsningar, som hällas här på svenska, endast bevistas at ett jemförelsevis tärre antal åhörare.