Göteborgsposten – 23 februari 1870, sida 1

till kontinenten, hvarest jag skulle tillträda en plats som man anskaflat åt mig. Denna plats var i Pauline Durskis i fars hus. Pauline var tio år gammal och jag skulle bli hennes guvernant och sällskapsdame. Från den dag då jag tillträdde denna plats till den dag som nu är har jag aldrig lemnut henne. Så mycket jag är i stånd att älska, och om någon så älskar jag henne. Men min själ har blifvit förbittrad af min barndoms och ungdoms elände och jag gör ej anspråk på att hysa några varma qvinliga känslor. — Jag tackar er för er uppriktighet, sade Victor. Det är af vigt för mig att uppfatta er ställning, ty derigenom skall jag bättre vara i stånd att bistå er. Jag bör således tro att det finnes en enda person i verlden, för hvilken ni hyser intresse, och att denna person är Pauline Durski. — Ni kan tro det. — oOch jag bör äfven tro att ni, som till dräggen tömt armodets bittra kalk skulle kunna göra mycket och riskera mycket för att bli rik. — Ni kan tro äfven det. — Låt mig då tala öppet med er, miss Brewer, såsom varande uppriktigt intresserad i ert öde och önskande tjena er och er förtjusande men olyckliga väninna. Kan jag hoppas att vi ännu en gång kunna vara ostörda, ty jig är angelägen att nu, då jag fått tillfälle dertill, förklara mig fullt tydligt? — Sannolikt skall ingen inträda i detta rum, utom på min kallelse, sade miss Brewer. Ni kan tala fritt och så utförligt ni behagar, mr Carrington; men jag säger er