Göteborgsposten – 23 februari 1870, sida 1

— Jag lemnade detta fängelse för att inträda i ett annat, en pension i West-end, der jag blef ett slags tjenstehjon åt rika borgaredöttrar, presumtiva arftagerskor till talgoch kolhandlare, kryddkrämare och ostmånglare. I sex år bar jag mitt öde tåligt, utan klagan. bj en enda af det stora hushållet älskade mig, eller brydde sig om mig, eller tänkte på om jag var lycklig eller olycklig. Jog arbetade som en slaf. Jag steg tidigt upp och gick sent till sängs, utbytande min ungdom, min helsa, min skönhet — ni vill kanhända småle, mr Carrington, men på den tiden ansågs jag vara en vacker flicka — mot hvad? Mitt dagliga bröd och den uppfostran som skulle sätta mig i stånd att för framtiden förtjena mitt lifs uppehälle. Några aflägsna slägtingar klädde mig; jag var på den tiden lika tarfligt klädd som jag varit alltsedan. Under hela mitt lif har jag ej vetat af det oskyldiga nöje som hvarje qvinna finner i egandet af vackra kläder. Vid aderton års älder lemnade jag pensionen för att resa öfver — e) Forts. fr N:o 42