Göteborgsposten – 23 februari 1870, sida 1

Miss Brewer skakade sorgset på hufvudet. Denna skara hade mycket förminskats på sista tiden. — Derför, fortfor Carrington utan att synas märka åtbörden, föredrar jag den senare vägen och befrämjar era intressen på samma gång som mina egna. Jag förmodar att ni åtminstone kan förstå och tro så klara, så rent uttalade motiver, miss Brewer? — Ja, sade hon, det kan vara sannt; det synes ej osannolikt; vi få se. — Ja, ni skall få se. Min förklaring skall ej, hoppas jag, bli alltför ledsam; i alla händelser är det nödvändigt att den blir fullkomlig. Ni vet, miss Brewer, att sir Reginald och jag äro intima vänner? Miss Brewer smålog — ett långt, obehagligt småleende — och svarade derefter: — Jag vet ej af något sådant, mr Carrington. Jag vet att ni äro mycket tillsammans och visa en förtrolig bekantskap, som är den rätta uttydningen af vänskap, antar jag, mellan män af verld — särdeles af er verld. Det hårda och beslutsamma uttrycket i hennes sätt skulle ha gjort de flesta män modfällåa. viotor Carrington blef det ej. — Uttyd mina ord hur ni behagar, sade han, men erkänn facta. Det finnes en allians, om ni föredrar denna fras, mellan mig och sir Reginald Eversleigh, och hans nuvarande förtrolighet med och skenbara beundran för madame Durski hindrar honom att till min tillfredsställelse uppfylla vilkoren af denna allians, Jag har der