Göteborgsposten – 22 februari 1870, sida 3

sätt. Sålunda hade han för flera år sedan en duell med Henri de Rochefort, som på sista tiden väerat att korsa sin värja med hans. Rochefort, som allid varit rask i sina uttalanden, roade sig en tid med att i sina artiklar uppträda som gudsförsmädare och påstod sålunda bl. a. en dag att jungiru Maria i grunden icke var annat än en vanlig glädjoflicka. Cassagnac sade honom med anledning deraf sanningen och följden var en duell, hvari Rochefort blef sårad. Man berättar, att såret helt säkert skulle blitvit dödligt om icke Rocheforts älskarinna i sista ögonblicket före duellen gifvit honom en medaljong med enträgen begäran om att han skulle bära den på bröstet. Mot medaljongens kapsel sprang Cassagnacs värja sönder och det visade sig sedermera att medaljongen innehållit — en Jungfru Marize-bild. Vid skandalen i Porte S:t Martin-teatern satt Cassagnac helt lugn i sin loge och skådade med förakt ner på den vrålande och skrikande massan der nedanför. Då det slutligen syntes honom att det blef alltför galet, vinkade han åt ett par af de ursinnigaste att de skulle följa honom ut på gatan för att afgöra saken; hans vänner singo honom dock till slut att lemna teatern innan representationen var till ända och en af hans medarbetare den unge Heckeren intog hans plats. Denne är lika fanatisk imperialist som Cassagnac, men hans karakter omtalas icke med samma respekt. Sålunda hade han för ganska kort tid sedan en affär med den gamle bankiren Königsvarter, för hvilken han mycket tadlas. Man vill veta, att Heckeren för några år sedan lånade 6000 fres af Königswarter och sedermera afbröt all bekantskap med honom, ja, att han efter denna tid till och med icke brydde sig om att helsa på sin fordringsegare, då han mötte honom. För några veckor sedan stötte de tillsammans på trappan till Jockejklubben. Heckeren tog helt oväntadt af sin hatt för Königswarter, som va ällskap med en annan herre, men då bankiren icke hälsade igen slog Heckeren af honom hatten. Den förolämpade tog helt lugnt upp sin hatt och satte den åter på hufvudet utan att säga ett ord, men åter ilog den för ett slag af Heckerens käpp till marken. Nu tog Königswarter vittnen på hvad som passerat och stämde Heckeren inför rätten, men denne tvang Königswarter att utträda ur Jockej-klubben, emedan han upptagit en med afsigt tillfogad förolämpning och icke sändt en utmaning till Heckeren. Skandalen å den omnämnda teatern fördömmes för öfrigt af alla Paris lugnare medborgare och deras röst har fått ett kraftigt uttryck i en ledande artikel, som den allvarlige och skarpe kritikern brancisquec Sarcey för någon tid sedan skrifvit i Gaulois, en tidning, som hvad man än kan säga om dess lätta anrättningar i andra brancher, likväl icke vågar framkomma med artiklar af detta slag, utan att hela Paris menar detsamma. Sarcey anfaller orostiftarne med skarpa vapen och utbryter med bitterhet: Och så kalla vi ossjdet snillrikaste folk i verlden! Vi ha efter hvarandra hyllat gatukrämaren Man gin, Caf chantantsängerskan Theresa, kamelia-damen Blanche dAntigny, vi ha hyllat dem genom att högt utropa deras namn på teatern och hvar och en har hatt rättighet att kalla detta för idiotiskt, men uppträdena i Porte S:t Martin voro mera än idiotiska och det var, dessvärre, icke gaminerna på galleriet, som denna gång angåtvo tonen, nej, från parketterna kom skränet och gallerifolket stämde in och tycktes anse det vara ett ypperligt skämt. Huru mycket än Victor Hugo kan ha förändrat sig, så vill jag dock hoppas, att han skulle ha korsat sig om han varit närvarande vid denna föreställning af Lucrezia Borgia då hvarje den obetydligaste qvickhet från publikens sida helsades med vilda jubelskrän och hvarenda liten replik blef mottagen som en anspelning på närvarande förhållanden. Jag kan förstå Paul de Cassagnac och det upphöjda förakt, med hvilket han såg ner på dessa skandalmakare, ty hvarje man som är mån om sin ära måste känna sig bittert stämd vid att öfvervara dessa upptåg af det snillrikaste folk i verlden. I Industri-palatset i Champs Elyskes göras f. n. förberedelser till en stor landtbruksutställning, som skall ega rum i slutet af denna månad. En täflir (cuncours) skall försiggå, omfattande alla slags hus djur, vildfågel, sädesslag, plantor och kreatursfoder förutom en utställning af ma kiner och åkerbruksredskap. Dessa sistnämnda komma att uppställas i stora, eleganta tält, hvilka man håller på att uppresa i allcerna bakom industri-palatset. Det hela kommer utan tvifvel att bli af stort intresse. På teatrarne väntas åtskilliga nyheter. Stora Operan skall innan kort uppföra Åkobert le Diabler med Christina Nilsson och fru Miolan-Carvalho i Alices och Isabellas partier. Theåtre Lyrique, som sedan Pasdeloups afgång ännu icke fått sig någon egen direktör, utan der artisterna under egen administration fortsätta föreställningarne, ämnar att utom en ny opera af Flotow upptaga IalIGvys opera Ckarles VI-, som icke varit uppförd sedan år 1845, då stycket, på grund at de deri förekommande fientliga utfallen mot England förbjöds al ministeren Guizot. Theåtre Francais förbereder uppförandet af Octave Feuillets Dallla och (Jdcon Georges Sands med så mycken spänning emotsedda dram LAutret. På Gymnase, hvarest UTOUu-TIOur, nu har upplefvat öfver 100 föreställninsar, instulleras ett nytt stycke af Victorien Sardou.