en man som är rik och kan höja henne från hennes närvarande tvetydiga — ställning. Fransmannen yttrade dessa sista ord på ett visst tveksamt och tvunget sätt. — Säg eländiga ställning, utbrast miss Brewer; ty Pauline Durskis ställning är den mest förnedrande som en qviona någonsin kunnat ioncha. — Och för hvarje dag skall förnedringen bli allt djupare, sade Victor. Såvida ej madame Durski följer mitt räd, kan hon ej längre qvarstanna i England. I sin födelsestad har hon föga att hoppas. I Paris är hennes namn ej väl kändt. Hvad utsigt har hon väl då? — Ruin! utropade miss Brewer häftigt; hungersdöd, måhända. Ni behöfver ej besvära er med att påminna oss om vårt elände. — Om jag påminner er derom, sker det endast emedan jag hoppas att kunna tjena er, svarade Victor. Jag har erfarit all fattigdomens bitterhet, miss Brewer. Förlåt att jag frågar er om ni äfven erfarit den? — Ertarit fattigdomens bitterhet? utropade den stackars varelsen. Hvem kan väl ha erfarit ett grymmare lidande af dess gnagande tand än jag? Denna tand har trängt ända in till mitt hjerta. Frän min barndom har jag ej vetat af något annat än fattigdom. Skall jag förtalja er min historia, mr Carrington? Jag är ej böjd för att tala om mig sjelf eller min ungdom; men ni har väckt demoner, minnet, och jag känner ett slags lättnad i att tala om denna länge förflutna tid. — Jag är djupt intresserad för allt hvad ni säger,