miss Brewer. Ehura jag är en främling, tror jag att mitt deltagande är lika uppriktigt. Medan Victor Carrington yttrade detta, såg Charlotte Brewer på honom med en skarp, genomträngande blick. Hon var ej den qvinna som kunde narras med skrymtaktigt prat. Skymningen hade börjat inbryta; men äfven vid denna osäkra belysning såg Victor Carrington det skarpt misstänksamma uttrycket i hennes ansigte. — Hvarföre skulle ni hysa intresse för mig? frågade hon häftigt. — Emedan jag tror att ni kan vara nyttig för mig, svarade Victor djerft. Jag vill ej bedraga er, miss Brewer. Stora triumfer ha ästadkommits genom två starka själars samverkan. Jag vet att ni eger en stark själ; jag vet att ni är en qvinna som står öfver vanliga fördomer, och jag önskar att ni hjelper mig, liksom jag är färdig att hjelpa er. Men ni skulle berätta mig er ungdomshistoria. — Den skall bli kortfattad, sade miss Brewer, talande på ett hastigt energiskt sätt, som var raka motsatsen till hennes vanliga sätt att uttrycka sig. Jag är dotter till en man som en gång var en gentleman; men jag har förgätit den tiden, liksom han hade förgätit den långt innan han dog. Min far tillbrågte de sista tio åren af sitt lif i fängelse och inom dess mörka fuktiga murar tillbragtes min barndom — en glädjelös barndom, utan en förhoppning, utan en dröm, beständigt nedtyngd af fattigdomens börda. Je OA