Göteborgsposten – 22 februari 1870, sida 1

dame Durskis boning låg nedbäddad under ett hvitt snötäcke. Victor Carrington knackade på dörren och väntade. Man hade sagt honom att det ej var sannolikt att han skulle träffa madame Durski vid denna tid på dagen, men han gick ickedestomindre upp i huset. Klockan var redan närmare fyra på eftermiddagen; men sällan hade Pauline vid den tiden lemnat sina rum. Victor Carrington visste detta lika väl, som portvakterskan, hvilken gaf honom denna underrättelse, men han hade ärende till en annan person lika väl som till Pauline Durski. Denna andra person var enkans sällskapsdame. Dörren öppnades af Carlo Toas, Paulines kusin och taffeltäckare. Denne man betraktade gästen med misstänksamma blickar. — Min matmor tagar ej emot vid denna tid, sade han. — Jag vet att hon vanligtvis ej tager emot besök så tidigt, svarade Carrington; men som jag kommer i ett vig tigt ärende och tillryggalagt en lång väg för att få träffa henne, skall hon kanhända göra ett undantag för min skull. Under det han yttrade detta, räckte han mannen ett kort, på hvilket han skrifvit följande ord med blyertspenna: Jag bönfaller att ni mottager mig. Jag kommer t ett högst vigtigt ärende, som ej tål något uppskof. Om ni oj kan träffa mig förrän er middagstimma, skall jag vänta. Spanioren visade Victor in i ett af mottagningsrummen, som såg kallt och ödsligt ut. Med undantag af det