Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 2

Payland för sig sjelf under det hon satt framför brasan i sin matmors rum med en novell liggande försummad på knät, och hon är simpel nog att skämmas för dem. Jag tror ej att jag skulle skämmas för min sligt, om jag vore aldrig så stor och förnäm. Jag förmodar lådan är full af presenter till de fattiga slägtingarne. Jane Payland grubblade och undrade öfver allt detta under hela tiden som hennes matmor var borta. Men trots hennes nyfikenhet och misstänksamma natur hade kammarjungfrun för hvarje dag blifvit allt närmare och närmare fästad vid sin matmor, och hennes vördnad hade til tagit i samma mån som hennes tillgifvenhet. Lady Erereleigh återkom ensam till värdshuset denna otrefliga juidagsafton och såg trött, orolig och bedröfvad ut. Efter några vänliga ord till kammarjungfrun afskedade hon denna och gick till sängs. — Huru skall jag kunna bevisa det? frågade hon eig ejelf under det hon låg vaken. Huru skall jag bevisa det? I min lånta karakter är jag misstänkt; i min egen skulle jag ej för ett enda ögonblick bli trodd, eller ens hörd. Han är en god man, denne Lionel Dale, och jag fruktar ett hans dom är fälld. På morgonen den 26:te hade mr Andrew Larkspur en läng enskild öfverläggning med lady Eversleigh, hvaraf det omedelbara resultatet blef att han steg upp på den bruna pony, hvilken vi i ett föregående kapitel sett honom rida då han förgäfves försökte att träffa Lionel Dale på jagten. När mr Andrew Larkspur kom till den sorgliga vissheten om att hans ärende ej skulle kunna bli uträt