Göteborgsposten – 19 februari 1870, sida 3

IIvarjehanda. En svensk i Persien. I Falu-tidningen Dalpilen läses följande: Ilelt visst är det mänåen af våra stadsboer, som minnes hr Fac ren, hvilken för icke många år sedan hade rakstuva här i staden. och var redan då en uppåts vande man, som ansåg rakborsten och knifven alltför simpla verkför sin hand, hyarfore han slog igen skåpet och ! sig ut i verlden på äfventyr. Om vi ej missminna oss, var Fagergren den förste, som här i Falun upptradt såsom gymnastiklärare. För nå sedan lärer han tillskrifvit sina vänner här på platsen, att han befann sig i Turkiet, der han agerade läkare. Vi ha nu ifrån honom senare underrättelser uti den lärde ungraren Vamberys intressanta Resa i Persien. Vambery träffade Fagergren stadd i regeringens tjenst som läkare i Schiraz, hufvudstaden i Farsistan vid Persiska viken; denna stad med sin lefnadsglada befolkning under en himmel, bla som en engels öga, och en fruktbarhet, hvarom vi, krukmakarelerans och qvartssandens barn, ej kunna göra oss någon föreställning. För att ej blifva plundrad och derjemte kunna färdas för billigt pris, tog vår resande på sig en torftig klädsel och for som derwiseh. benämningen på en sorts kringfarande apostlar, som i det närmaste kunna liknas vid våra kolportörer: men vi låta Vambery sjelf berätta sitt sammanträffande med Fagergren. Da jag hörde, att bland andra äfven en europeisk läkare vore bosatt här, dref min äfventyrslust mig snart att uppsöka honom. Jag erinrade mig dunkelt, att redan i Teheran hafva hört talas om honom, att han vore född i Sver och sedan flera år tillbaka, vistades här i regeringens tjenst. Itt besök, tänkte jag för mig sjelf, kunde ju icke skada, allrahelst som jag, för att roa mig, icke ämnade visa mig för honom i min verkliga utan i min antagna österländska karakter. Jag beträdde derföre hans tröskel i min bagdaderdrägt och då jag utropade till honom den vanliga helsningsformeln ja hu! ja hakk! (derwisch-helsningen) trodde den hederlige doktorn sig hafva en af de i denna trakt talrika derwischerna framför sig, hvarföre han halft likgiltigt stack handen i tickan för att blifva mig qvitt genom att gifva mig en obol. IIVad pengar? ropade jag till honom. Din tillit och ditt förtroende är det jag söker. Jag har hitkommit fjerran ifrån skickad af mitt andliga öfverhufvud, för att ifrån den vilsefarande relivion. du för det närvarande bekänner, föra dig in på den sanna trons väg; jag kommer på scheikens i Bagdad befallning för att göra dig till muselman. Doktorn, som icke tycktes vara ovan vid dylika omvändelseförsök, sade halft skrattande till mig: Ja men, min hederlige derwisch, det är icke med beftallningar, utan med öfvertygande ord, som man plägar förmå folk att byta om religion. Hvarmed kan du bevisa behörigheten af din sändning? hvarmed ditt öfverhufvuds undergörande kraft? Du tviflar? Nå väl ett andetag af min pir är tillräckligt att inviga mig i alla verldens konster och i alla språk. Du är en frengi; tilltala mig på hvilket språk du vill. Doktorn såg helt förvånad på mig: men jag sökte bibehålla min allvarliga uppsyn, och under det jag höll ögonen fästade på goltvet, hörde jag huru han tilltalade mig på sitt modersmål svenskan. Svenskan, utropade jag, kanner jag bättre än du sjelt; och uppläste till bevis derpå några verser ur Tegners Frithiofs saga, hvilken jag ännu hade i friskt minne, då den i min ungdom varit min älskningsläsning. Doktorns förvåning stegrades nu på det högsta, han skiftade färg och utan att tr någonting vidare började han tilltala mig på tyska. Äfven på detta språk fick han till sin förvåning svar på tal. På samma sätt gick det med franskan. Sedan jag med honom vexlat några ord äfven på ätskilliga andra språk, återvände jag genast till persiskan, upplaste en vers ur Koren tili hans själs frälsning, och när den hederlige skandinaven, halft utom sig af förvåning, sökte utforska hvilken hans gåtfulla gäst egentligen var, steg jag upp och sade: -Tills i morgon kl. 8 lemnar jag dig betänketid; antingen blir du då muselman eller kommer du att erfara mitt andeliga öfverhufvuds trollmakt. Jag återvände derefter till min boning. Knappt hade jag påföljande morgon stigit upp från bädden, än den hederlige svensken redan stod framför mig. Han hade tyckt det alltför långsamt att afbida mitt besök, till den grad ansattes han af nyfikenheten. Till en början vidhöll jag min gårdagsroll, men till slut törmådde likväl den godmodighet, som talade ur alla hans drag, mig att göra ett slut på skämtet, och i det jag, genom en kort förklaring, afkastade masken, föll jag i armarne på den hederliga nordbon. Ilans glädje var gränslös och han utropade iltjemt: ÅJa, var det inte det jag trodde, fast er yckantskap med persiskan gjorde mig tveksam om wvad jag skulle tänka. Ian frågade mig om Teheran, om sina dervarande bekanta och sedan vi sålunda amspråkat en stund, mäste jag packa ihop mina illhörigheter för att följa honom hem och anlita lans gästfrihet så länge jag behagade. Bland den versiska befolkningen hette det, att doktorn ville beagna min härvaro, för att under min handledning ortsätta sina studier i alkemien; och mitt vistande 08 honom väckte så mycket mindre uppmärksamhet, om europtens hushållning var anordnad helt och ållet på persiskt sätt. I ostörd belåtenhet tillbragte ag också sex veckor i hans gästfria hus. Hvad Englands diplomatiska kår-wrligen kostar. hereion Office lemnar följande fversigt af det årliga underhåll som är anslaget åt e britiska ministrarne, sändebuden och chargäö--afgirerna i verldens olika stater: i Frankrike 180.000 dr sv., Turkiet och Österrike hvartdera 141,000, yssland 140, 100, Preussen 126,000. Spanien, Fornta Staterna och Italien 90,000, Portugal och Bralien 72,000, Nederländerna, Baiern och Danmark 1.800, Belgien 62,610, Grekland 63,000, Sverige 1,000, Schweiz 45,000, Wurtembe Chi Pern