Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 2

pund och beklaga att han ej spelade högt, emedan han i sådant fall skulle ha vunnit millioner, finnes ej mer. — Derom är intet tvifvel, min vän; konsten att förlora på ett gentlemannalikt sätt håller på att dö ut, och jag bekänner att jag för min del föredrager att vinna, svarade lord Caversham kallt. Detta korta samtal var ganska obehagligt för sir Reginald Eversleigh. Det lät honom inse att han snart måste upphöra att spela om han ej ville att de personer som han nu kallade sina vänner skulle undvika och förakta honom. Det var tydligt att lord Caversham misstänkte att han blifvit bedragen, och sannolikt skulle han ej hålla sina misstankar hemliga för sina umgängesvänner. Misstankan en gång framhviskad skulle snart upprepas af andra, som i madame Durskis salonger förlorat penningar. Antydningar och hviskningar skulle snart växa till en allmän förkastelsedom och sir Reginald Eyersleigh skulle bli afskydd af alla. Framtiden låg för honom mörk som natten — en natt upplyst af en enda dystert glänsande stjerna, och denna stjerna var Victor Carringtons löfte. — För mig är det tid på att bli befriad från fattigdomens börda, sade han för sig sjelf. Lord Cavershams oförskämda anspelningar skulle bli tystade om jag hade tiotusen pund om året. Det är tydligt att spelet upphört på Hilton House. Pauline kan nu gerna resa tillbaka till Paris eller Wien. Hönsen ha blifvit skrämda, hökarne måste söka upp en ny hönsgård,