Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 2

—— Tidskrifter. II. Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling, utgifven af Carl von Bergen. Förutom en uppsats af Siljeström om Qvinnan i familjen och samhället och en anmärkningsvärd afbandling om Svenska Akademien och Svenska språket af —r, innehåller det föreliggande häftet en artikel med rubrik Om några ekonomiska frågor för dagen, hvilken vi skulle önska att få se allmänt spridd, så klar är densamma i sin argumentation, hvilken är särdeles slående, en och annan paradox oafsedd. För ett folk, som vill arbeta och som förstår att på ett klokt sätt ordna arbetets vilkor, är Sverige ett rikt land, säger med rätta författaren. Vära outtömliga malmtillgångar, vårt alltjemt växande jordbruk, våra mäktiga skogar (i trots af allt som skrifvits och talats om en hotande skogsbrist), våra vattenfall, våra talrika och ypperliga hamnar, våra tillgångar på bränsle, ej mindre i skogarne, än i torfmossarne och äfvenväl i någon mån i stenkolslagren, slutligen en härdig och arbetsduglig befolkning — allt förenar sig att gifva oss de yppersta naturliga förmåner, som kunna önskas för industriens utveckling; och vid betraktandet af alla dessa förmåner torde det icke vara förmätet att, oafsedt de hinder som klimatet i flera hänseenden lägger i vägen och från hvilka vi tyvärr icke kunna bortse, ändock våga förutsäga för vårt tädernesland en industriell framtid. Denna framtid är delvis betryggad genom antagandet af näringsfrihetens och trihandelns grundsatser såsom lag. Ty dessa grundsatsers tillämpning betingar den allmänna täflan, hvilken återigen betingar ökad arbetsskicklighet. Resultaten häraf hafva redan, oaktadt de svårigheter med hvilka vår industri under de senare åren haft att kämpa, visat sig klart och tydligt för hvar och en, som icke låter förvilla sig af ögonblickets motgångar ; och större resultat, till oberäknelig nytta för industrien, skola efter hand komma att visa sig. Samma lyckliga förhållande eger dock icke rum med ett annat ej mindre väsentligt vilkor för industriens trefnad och blomstring, neml. ett rätt ordnande af de förhållanden som afse att underlätta utbytet af industriens produkter. Dervidlag är allt kaos och oreda, och ingriper ej snart lagstiftningen torde vår industri ha att motse en framtid af faror. Frågan sönderfaller i två momenter, frågan om bytesmedel oeh frågan om krediten. Oaktadt allt hvad som talats och skrifvits om bankväsendet, sakna vi ännu alltjemnt en verkligt solid grund för de mest gängse bytesmedlens gångbarhet; och ehuru beslut i afseende på bandelsboks vitsord onekligen är ett framsteg uti kreditlagstiftningen, så äro vi likväl oändligen långt från att se denna lagstiftning lagd på så säkra grundvalar, att derigenom kan betryggas det förtroende, hvarförutan industrien icke kan hafva något kraftigare lif. Riksbanken är en stor orsak till de falska begreppen i dessa frågor. Den måste neml. — eftersom dess sedlar enl. S 72 R. F. äro mynt — tillhandahålla bytesmedel och upprätthålla dettas värde, men derjemte äfven tjena såsom låneinrättning för näringarne, särskilt för jordbruket, samt i följd deraf utlemna amorteringslån. Denna diskontrörelse är uppenbart stridande mot grunderna för en väl ordnad sedelutgifning, hvarförutan sjelfva jordbruket ingalunda verkligt gagnas. Den amorteringstid, banken medgifver, är neml. för kort, då det gäller förlagskapital för jordbruksförbättningar, hvarför vi tro, att sådana banklån företrädesvis användts för vingleri och oberättigad konsumtion. När härtill kommer den uppmuntran, som välvilligt gifvits åt