Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

Riksdagen. Efter de i går afrton ankomna Stockholmska morgontidningarne för gårdagen, meddela vi följande referat af kamrarnes sammanträden i Onsdags: Grundlagsförändringarne till förman för fråmmande trosbekännare, I Första kammaren, som först öfverlade om förslaget att äfven till främmande trosbekännare utsträcka rättigheten att erhålla befattningar i statens tjenst, öppnades diskussionen at hr Hasselroth, som varmt uttalade sig för utvidgningen af es rättigheter. Vidare yttrade sig her frih. Bildt, Koch, Arrhenius, Stockenström Hallenborg, Rydin. grefve Ehrensvärd, frih. 4. C. Raab, C. Dickson, Bergstedt och frih. Cederström tör den ifrågavarande grundlagsändringen. De skäl, som härvid anfördes, voro hufvudsakligen, att förslaget innebar både en rättvisa mot främmande trosbekännare och en omtanka för statens bästa, att söka tillgodogöra sig alla de krafter, som stode till buds. Sverige vore bland de få civiliserade länder, i hvars grundlag ännu funnos dylika restrictiva bestämmelser, så mycket mindre berättigade som a ena sidan den nödvändighet, som orsakat dem, nemligen bevarandet af vår tros frihet, numera icke jorefanns, och a andra sidan, särskildt hvad mosaiska trosbekannar nginge. de städse visat sig såsom goda medborgare och i sedligt och intellektuelt hänseende fullt värdiga det förtroende, som nu ifr ; dem. Detta vitsordades äfven at erfarenhet från främmande länder, der mosaiska trosbekännares emancipation kan anses fulländad. I rättvisans och sjeltva vår religions namn måste man yrka bifall till förslaget. Mot reformen uppträdde i Första kammaren endast tre talare, neml. hrr Beckman, Nordström och grefve C. G. Mörner hörnämsta skälet mot densamma innefattades i den anmärkningen, att vid antydande af de embeten och tjeuster, som i lagförslaget förklarats icke kunna at främmande trosbekännare beklädas, undantag icke blitvit gjordt äfven för lärarebeställningar och domarebefattningar. Staten vore nemligen en kulturanstalt och då den religiösa kulturen vore den vigtigaste ar alla, kunde det icke vara likgiltigt för staten hvad slags religion som bibragtes dess medlemmar. Ilon borde dertöre icke tillåta främmande trosbekännare att utöfva inslytanda på det offentliga i de fall der härigenom ett inflytande utöfvades på individerna i afseende a deras religiösa uppfostran och föreställningar. Derjemte framhölls att det allmänna föreställningssättet annu icke vore moget för en reform sådan som denna, hvarjemte det katolska proselytmakeriet antyddes såsom en bland de faror, som förslaget bure i sitt sköte. Grefve Mörner ansåg lagen, sådan den nu var föreslagen, aldrig komma att tillämpas, och hela förändringen sålunda utgöra ett gyckelspel. Justitiestatsministern frih. De Geer förklarade att, om det gällt rättighet för främmande trosbekännare att, utan något afscende på deras trosbekännelse, söka alla statens tjenster, han skulle hyst betänkligheter mot ett sådant förslag. Grundlagens bestämmelse, att befordringar böra ske efter skicklighet och förtjenst ansåg h. exc. böra tagas i sin vidsträcktaste bemärkelse, och den lemnade då åt konungen rätt och gjorde det för honom till en pligt att taga i betraktande huruvida en persons trosbekännelse gjorde honom mer eller mindre lamplig till bestridande af en befattning, på samma satt som afseende måste fästas vid många andra egenskaper, hvilka icke heller uppräknades af grundlasen, såsom redlighet, personligt anseende m. m. Då emellertid det nu förevarande förslaget icke inskränkte denna konungens enligt Sr ormen medgilna rätt att pröfva personers lämp tjenstebefattningar, och det ej kunde ifrågakomma att befordra cen mosaisk trosbekännare endast derföre att han tillhörde denna trosbekännelse, kunde han icke se någon våda i att antaga föreliggande andringsförslag, enuru han för sin del önskat några inskränkningar. Emellertid hvilade det nu gällande förbudet på ohållbar grund, hvarföre han önskade se det uteslutet ur grundlagen. Efter slutad diskussion antog kammaren med 93 röster mot 18 konstitutionsutskottets nämnda förslag. I Andra kammaren uppträdde, vid föredr ning af denna tf , först, hr Dalm med hemstallan derom, att det måtte medgifvas att under diskussionen i sammanhang med den föreslagna förändringen af 288 regeringsformen yttra om den 26 8 riksdag ydningen. Sedan denna hemställan blifvit bifallen, öppnades debatten om sjelfva saken. Hr Victor Rydberg erhöll först ordet. Tal. började med en obehöflig erinran, att då han, såsom nykomling i riksförsamlingen och utan vana vid att offentligt uppträda, likväl af pligten kande sig manad att i denna fråga taga till ordet, skedde detta ingalunda med anspråk att kunna angifva några nya synpunkter, hvarur denna vigtiga och förut så omständligt behandlade fråga kunde betraktas, eller att framställa några nya argumenter för befrämj ndet af hennes lösning. Frågan vore i sjelfva verket reI torn faga nlats I dan dilicens cn