Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 2

— Önskar ni verkligen att träffa mig? — Kan ni förundra er öfver att jag gerna vill träffa er — för gammal vänskaps skull. Ty vi äro vänner sedan gammalt, kom ihåg det, mr Dale. — Ja, svarade Douglas, med allvar i tonen; vi ha kännt hvarandra länge. Kapten Graham inträdde i detta ögonblick i rummet. — Vårt åkdon är färdigt, Lydia, sade han; dina saker äro redan inpackade och det återstår oss endast att taga afsked af mr Dale. — Ett sorgligt afsked, mumlade miss Graham. Jag kan blott hoppas på att vi måtte åter träffas under lyckligare förhållanden. — Jag hoppas det, svarade Douglas Dale allvarligt. Miss Graham gjorde i sig ordning för resan. Hon hade klädt sig helt och hållet i svart i anledning af de sorgliga omständigheter som stodo i förbindelse med hennes afresa. För öfrigt var svart en färg som klädde henne särdeles väl, hvilken omständighet hon äfven tog i betraktande då hon gjorde denna toilett. Hon bar en klädning af svart siden, en vid kappa af svart sammet fodrad med sobelskinn och en modern hatt af samma slags tyg, prydd med en fjäder. Douglas följde sina gäster till åkdonet och hjelpte miss Graham upp i vagnen. Det var med en på samma gång sorgsen och öm blick som miss Grsham sade sitt slutliga farväl, men det var ingen motsvarande blick i Douglas Dales ögon. Hans sätt