Göteborgsposten – 16 februari 1870, sida 2

— båre! pultron! utropade Victor Carrington med harm och sörakt i tonen. Ni har öfvergifvit ert arbete, ni har kommit hit för att spilla bort er tid, då ni horde ha visat er mest verksam i efterspaningen — mest ifrig att finna den försvunne mannen. Från början till slut har ni sökt spela komedi med mig. Ni är en skurk, men ni är på samma gång en hycklare. Ni vill ha vinsten af brottet och dock bär ni oskuldens mask, tillochmed inför mig, liksom om det vore möjligt för er att bedraga en person som känner er i grund och botten. Jag är trött vid detta narri; jag är ledsen vid denna hycklade oskuld, och i qväll uppmanar jag er för sista gången att välja den väg som ni vill följa och, sedan ni en gång valt den, beträda den med fasta steg beredd att möta faror — att trotsa ödet. I denna stund, i detta ögonblick uppfordrar jag er att göra ert val, och det skall vara ett afgörande val. Vill ni kräla vidare i fattigdom, eller vill ni bli egare till den rikedom som er onkel Oswald testamenterade till andra? Se mig i ansigtet, Reginald, om ni är en man, och svara mig. Hvilketdera skull det vara — rikedom eller fattigdom? — Det är för sent AA svara fattigdom, svarade baroneten i dyster ton. Ji kan ej kalla min onkel tillbaka till lif igen; ni kan ej göra ert verk ogjordt. — Jag har ej anspråk på förmågan att uppväcka de döda. Jog talar ej om det förflutna — jag talar om framtiden. — Antag att jag väljer att uthärda fattigdomen heldre