Göteborgsposten – 16 februari 1870, sida 2

— — -W— — LA Om bålOvärdsätgärder inom fabriker och verkstäder. En fråga, som öfverallt i Europa f. n. står på dagordningen och som mångenstädes redan blifvit gjord till föremål för den allmänna lagstiftningen, är den om helsovården inom de stora industriella inrättningarne. Enär vi haft oss bekant att härv. Sundhetsnämnd åt de hygieniska förhållandena inom vår stads fabriker börjat egna sin uppmärksamhet, ha vi sökt förskaffa oss del af det i ämnet väckta förslag och äro nu i tillfälle att med benäget medgifvande af motionären, doktor E. Heyman, meddela detsamma. Dess offentliggörande torde vara så mycket mera på sin plats, som tvifvelsutan resp. fabriksegares uppmärksamhet blott behöfver riktas åt detta håll, för att genom dessas egna åtgärder myndigheternas ingripande skall i många hänseenden blifva öfverflödigt. D:r Heymans motion är af töljande lydelse: Ett af de åligganden, som sundhetsnämnden har sig uppdraget, men som ännu icke utgjort föremål för dess verksamhet, är att öfvervaka fabriker och industriella anläggningar, såvidt som dessa kunna utöfva något skadligt inflytande på arbetarnes helsa, vare sig att detta beror af sjelfva handteringens beskaffenhet eller af otjenliga lokaler, bristande ventilation m. m. För hvar och en som haft tillfälle egna någon uppmärksamhet på dessa förhållanden och specielt för den som utöfvat läkarekallet bland arbetsklassen, torde det vara bekant att vissa sjukdomar konstant uppträda inom vissa yrken och fabrikshandteringar. De flesta af dessa äro chroniska, börja nästan oma ligt och utgöra till en början blott en obetydlig rubbning i arbetarens helsotillstånd, men, utsatt som han är dagligen och stundligen för samma skadliga inflytelser, blir motståndskratten allt ringare, vitaliteten slappas och så småningom utvecklar sig en sjukdom, som efter längre eller kortare tid undergräfver hans helsa och minskar hans arbetsförmåga. Den som inträdt i sitt yrke med fullkomligt friska kroppskrafter och som utanför fabriken eller verkstaden är i tillfälle och förstår att sköta sin helsa, motstår naturligtvis under längre tid dessa skadliga inflytelser och kan — såsom man i vissa yrken ser — till och med så vänja sig vid dem, att hans helsa ej erfar synnerlig olägenhet deraf. Men få arbetare tillhöra denna kategori, de flesta af dem, synnerligast qvinnorna, som äro anställda vid fabrikerna, lefva i torftighet och nöd och deraf betingade dåliga hygieniska vilkor i sina hem och så ser man mången arbetare med förstörd helsa nödsakad att öfverge sitt yrke, oförmögen att försörja sig och sin familj, ofta framsläpande ett uselt lif inom fattigvärdens sjuksalar. Äro nu många af dessa sjukdomar af den art att de genom införandet af ändamålsenliga helsovårdsåtgärder i fabriker och verkstäder kunna förekommas eller åtminstone deras farlighet minskas, kunna menniskors lif och helsa på detta vis bevaras, arbetskrafter sparas och derjemte kommunens tunga i utgifter för sjukvård och fattigvård minskas, så torde det vara sundhetsnämndens pligt att på dessa förhållanden rikta sin uppmärksamhet och söka verka till förbättrandet af den allmänna helsovärden äfven på detta område. Att verkligen mycket kan uträttas till befordrandet af arbetarnes helsa genom en sträng kontroll öfver hygieinien inom fabrikerna och yrkena, derpå lemnar erfarenheten från några länder, synnerligast från Frankrike öfvertygande bevis. Ehuru vi i vårt land tyvärr sakna, liksom en helsovårdslagstiftning i allmänhet, äfven lagbestämmelser på detta område, hvilka skulle kunna tjena till norm och rättesnöre för en helsovårdsmyndighet, så har dock sundhetsnämnden sig tillförsäkrad en maktfullkomlighet, tillräckligt stor för att berättiga den att här ingripa och tvinga egare till fabriker att införa de förbättringar till skydd för arbetarnes helsa, som sundhetsnämnden kan finna sig befogad ålägga dem. Men såsom ett oeftergifligt vilkor härför är det nödvändigt, att fullt säkra och öfvertygande fakta kunna framläggas, hvilka bevisa hvad som här förutsättes, att nemligen arbetarnes helsa lider af skadliga inflytelser från fabrikerna, må detta bero på sjelfva handteringens eller på lokalernas dåliga beskaffenhet, att således sjuklighet och dödlighet inom vissa särskilta yrken verkligen äro större än inom andra. Ty här kommer säkerligen att göras anspråk på uppoflringar af den enskilte, hvilka kunna vara af ganska betydligt omfång och vill sundhetsnämnden vinna sitt mål är det då ej nog med att ha uttalat ett subjektift omdöme i hvarje särskildt fall, detta måste vara grundadt på bevisande sakförhållanden. Således måste i första rummet besigtning verkställas på alla fabrikslokaler inom staden, och dervid särskildt uppmärksamhet fästas vid ventilationen — isynnerhet i de fabriker, der tillfölje af handteringens beskaffenhet luften är impregnerad af stoftpartiklar, såsom i spinnerier, tobaksfabriker. Vidare måste lokalerna undersökas med afseende på deras rymd i förhållande till antalet af arbetare som i dem äro sysselsatta samt för öfrigt om ämnen förekomma till behandling, hvilka på grund af deras kemiska beskaffenhet äro för helsan skadliga och i så fall, hvilka försigtighetsmått vidtagits att förekomma eller minska deras skadlighet. Dernäst böra alla uppgifter insamlas, hvilka kunna lemna ett omdöme om arbetarnes på de olika fabrikerna helsotillstånd. om dödligheten hland dem