Göteborgsposten – 16 februari 1870, sida 1

— Skicka in litet konjak, befalldo Reginald, utan att bevärdiga värden med något vidare svar. Han följde pigan som ledsagade honom till en dörr vid ändan af korridoren. Hon öppnade dörren och visade honom in i ett ljust och komfortabelt rum. Framför en stor gammalmodig spisel satt en man, hvars ansigte doldes af den tidning han läste. Sir Reginald Eversleigh nedlät sig ej att se på främlingen. Han gick rakt fram till spiseln, tog af sin drypande rock och hängde den på en stol nära brasan. Derefter kastade han sig sjelf i en annan stol, drog den närmare till brasan och började stirra i elden med dyster min. Un stund satt han på detta sätt, orörlig som en staty, alldeles omedveten om att den person som varit först inne i rummet gaf akt på honom bakom det skyddande tidningsbladet. Uppasserskan bar in den riqvirerande drycken vjemte ett glas på en bricka. Men baroneten märkte ej hennes inträde och rörde ej den förfriskning han begärt. Han gjorde ej en enda rörelse, förrän rasslandet af tidningen väckte honom ur hans grubblerier och han med en otålig åtbörd samt ett utrop af förvåning såg upp. — Ni är mycket nervös i qväll, sir Reginald Eversleigh, sade maunen, hvars ansigte fortfarande doldes af tidningen. Ljudet af den röst hvarmed denna anmärkning uttalats var i närvarande ögonblick det mest förhatliga af alla ljud för Reginald Eversleigh. — Ni här! utropade han. Men jag borde ha vetat det. Tidniogen sänktes nu för första gången, och Reginald