Göteborgsposten – 16 februari 1870, sida 1

Eversleigh befann sig ansigte mot ansigte med Victor Carrington. — Ni borde det verkligen, alldenstund jag sade er att ni skulle fiona mig här. Jag antager stt ni kommit hit af en tillfällighet, ej med afsigt. Jag hade ej hopp alt få träffa er, särdeles i en stund då jag trodde att ni åtnjöt gästfrihet hos er slägting, kyrkoherden i Hallgrove. — Victor Carrington! utropade Reginald Eversleigh, är ni djefvulen sjelf i menniskogestalt? Någon annan skulle säkert ej finna ett nöje i brottet. — Jag finner intet nöje i brottet, Reginald Eversleigh, och det är endast en man med er trånga hjerna som kan yttra en sådan dumhet. Brott är endast ett annat namn för fara. Brottslingen blottställer sitt lif. Jag värderar mitt lif för högt för att lättsinnigt sätta dot på spel. Men om jag kan vända slumpen till min fördel, skulle jag verkligen vara en dåre för att afstå från att göra det. Det finnes ett hvari jag finner nöje, min bäste Reginald, och det är framgång! Säg mig nu orsaken hvarföre ni är här i qväll? — Jag kan ej framdraga någen orsak, svarade baroneten. Jag kom hit utan att veta hvart jag kom. Det synes ligga en sällsam slump häri. Jag lät min häst gå hvart han ville, och han förde mig till detta hus — till er, min onda genius. — Jag ber, sir Reginald, var god och sänk er högtragiska ton något litet, sade Victor med yttersta köld. Det kan väl gå an för en gångs skull att af er bli kallad djefvul i menniskogestalt och ond genius; men då sådant