Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 3

Ymaftkättomer Mellan den skanda naviska haltön och fastlandet, än ensamt öfver de danska HÖarne och Bälten. Ju större våra förbindelser med det öfriga Europa bli, desto stridare måste äfven strömmen af resande vara, och det är ej blott postgången, utan äfven denna ström, som gång efter annan om vintrarne hämmas, till skada för den allmänna rörelsen och till rubbning af affärerna. Detta leder oss åter till den gamla tanken på önskligheten af, att jornvägen genom Jutia: d till Fredrikshavn svart blir färdigbygd, då trafiken kan mellan nämnda plats och vår stad lätt underbållas äfven under den strängaste vinter. Må vi hoppas, att tanken snart blir en verklighet och att hela den skandinaviska hallön ej må i veckor förbli utan annan förbindelse, än den telegrafiska, med den ofriga verlden — i en tid då nationernas utveckling i så hög grad betingas af ett lifligt utbyte, för hvilket lätta och ohämmade kommunikationer återigen äro ett bufvudvilkor. Händelserna i Tyskland äro mer än någonsin egnade att tilldraga sig vår uppmärksamhet, och särskilt hvad Balern angår, der man för ett öppet språk, hvilket ändtligen kan förstås och kastar något ljus öfver de onekligen något invecklade tyska förhållandena. Ordföranden för den baierska deputeradekammarens adressutskott, d:r Jörg, har sålunda utförligt motiverat det föreslagna misstroendevotum mot premierministern Hohenlohe. Denna motivering förefaller oss ganska märkbar och vittnar om en djerf öppenhet, hvilken det gör en godt att se. Premierministern hade i sina officiela uttalanden, sade d:r Jörg, uttalat grundsatser, hvilkas genomförande skulle ha till följd, att ingrepp gjordes i kronans och representationens vigtigaste rättigheter. D. 8 Okt. 1867 hade sarsten af IIOhenlohe angifvit grunddragen 1 den tyska törbundsförsatining, hvilken Baiern kunde autaga; hela postoch telegrafväsendet, civilrätten, vexeloch handelsrätten o. 8. v. skulle efter de då förda unde:handlingarne ställas under förbundet. Men hvad skulle det återstå för kammaren och kronan att göra, om alla dessa vigtiga statsintressen fråntoges densamma? Det har sagta, att man likväl ännu kunde införa goda republikanska institutioner inom landet; men om detta var meningen, wåste man väl taga under öfvervagande, huruvida det icke skulle vara riktigast att stryka civillistan. Fursten (IIohenlohe) spelar ett tvetydigt spel; i troutalet hade han sökt lugna det patriotiska par tiet, men genom sina förklaringar hade han ånyo väckt dess misstroende. Om talaren skulle nu uppsatt adressen, så skulle han deri sagt: Vi lefva i en farlig tid, den trofastaste delen af folket är bekymrad för statens bestånd, och fördragen äro tvetydiga; vi vilja ha en utrikesminister, som icke är ibesittning af denna egenskap. Då furst Hohenlohe emot de flesta baierska deputerades och tvenne wirtembergska ministrars vilja för andra gången valts till v. ordf. i tullparlamentet, hade han fört ett sådant språk, att hans landsmän på hans vägnar blygts derötver. Innan tal. inkom i kammaren, bade han hört det ryktet, att händerna voro bundna på konungen i hänsyn till furst Hohenlohe, ait H. M:t ej vågade afskeda sin nuvarande premierminister (stark rörelse). Ett är visst, och det är, att fursten såsom representant för ett stort hus med en så att säga international ställning är mer än hvarje annan minister utsatt för att redan genast väcka misstroende. Ett synnerligen fast uppträdande å hans sida skulle varit nödvändigt, för att qväfva misstroendets frö. Fursten kan i sin höga sociala ställning känna sig hemma i flera stater, vi ha blott en konung och ett fädernesland att förlora. Telegraten, so 1, gående öfver Berlin, der man utöfvar en så vacker telegrafcensur, ej haft ett ord att säga om detta angrepp, har deremot vidlyftigt återgifvit furstens svar, gå. ende derpå ut, att, enligt hans åsigt, Baiern måste anse det för sin bufvuduppgift att försona Preussen och Österrike med hvarandra, hvarför det icke kunde taga parti för Österrike. — Svagheten i detta räsonnemang är lätt funnen. IIvarje bemedling mellan dessa båda makter måste hvila derpå, att Mainlinien upprätthälles. Denna linie ville doremot furst Hohenlohe faktiskt tillintetgöra, genom att indraga Baiern i Preussen. De yttranden, som under adressdebatten fällts angående alliansfördraget med Preussen, ha föranledt Bismarcks organ Nordd. allg. Aeitung att förklara, det Baiern obetingadt och under alla omständigheter är förpligtigadt att göra gemensam sak med Preussen, om detta invecklas i krig. — Stackars Baiern! Naturligt är att, då det verkliga klafbundna förbållandet till Preussen sålunda blottats, en stark rörelse måste visa sig hos bairarne, hvilka sålunda se sin sjolfständighei svälfva i fara att försvinna. Natlen mellan d. 2 och 3 d:s uppslogos i 2egensburg, Wärz )urg, Speyer och Augsburg Makafer nå hvilka G — — AF2 A—