Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 2

olycka drabbat Lionel Dale var förfärande äfven för henne — nästan lika förfärande som den kunde vara för den bror, hvilken så trofast älskade honom; ty hennes eget intresse hängde tillsammans med denne mans lif, och för henne var det egna intresset allt. Hon var väl nära att svimma, men hon var för mycket verldsdame för att ej veta att om hon gifvit vika för sin rörelse i detta ögonblick, skulle hon ha väckt de närvarande herrarnes afsmak, snarare än intresse. Hon visste detta och hon önskade behaga hvarochen; ty i att behaga mängden ligger hemligheten af en qvinnas framgång hos Äfven i detta ögonblick af förvirring och sinnesrörelse tänkte den beräknande qvinnan på att stå högt hos Douglas Dale. Då han visade sig på tröskeln, gick hon hastigt emot honom med obetäckt hufvud och det bleka ansigtet belyst af den öfver henne hängande lampan. Hon lade sakta sin hand på den unge mannens arm. — Mr Dale, sade hon, befall öfver min bror Gordon; han skall vara stolt öfver att lyda er. Jag skall sjelf deltaga i efterspaningen, om ni vill tillåta mig det. Dougias Dale slöt hennes hand i båda sina med tacksam rörelse. — Ni är en ädel flicka, men ni kan ej vara oss till någon hjelp i detta fall. Er bror Gordon torde kanske kunna vara det, och jag skall utan tvekan taga hans vänskap i anspråk. Lemna oss nu, miss Graham; detta är ej någon passande scen för en dame. Kom mina herrar!