Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 2

byn för att der göra alla möjliga förfrågningar. Reginald, ni skall hjelpa oss, eller hur? — Af uollt mitt hjerta, svarade Reginald ifrigt, men i hans röst låg något grumligt och rossligt. Douglas Dale såg på sin kusin, äfven under den starka sinnesrörelse hvari han befann sig, frapperad af den sällsamma tonen i Reginalds röst. — Store Gud! hvad ni är spöklikt blek, Reginald! utropade han; ni fruktar någon ryslig händelse, någon stor olycka? — Jag vet knappt, stammade baroneten; men jag erkänner alt jag är mycket orolig — floden — strömmen var så stark efter tövädret — vattnet så — så högt af den smälta snön. Om — om Lionels häst skulle ha försökt att simma öfver strömmen — och — och misslyckats — — Och vi dröja qvar här! utopade Douglas passioneradt; vi uppchålla oss med prat, i stället för att handla! Aro hästarne färdiga? röt han i det han rusade ut ur förstugan. Ljudet af hans röst nådde ända till dem som ännu befunno sig i förstugan, då han skyndade på groomerna under det de ledde ut friska hästar ur stallet. — Gordon! utropade Lydia Graham, du skall rida ut med de andra. Du skall göra ditt yttersta för att finna mr Lionel Dale! Hon yttrade detta med hög, gäli röst, en ton som om hon ej tålde någon motsägelse. Hon var blek och upprörd, men hon svimmade ej. Föreställningen att någon