Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 1

släppte djuret fritt och låtande det gå hvart det ville begaf han sig sjelf till ett ensligt, några mil ifrån Hallgrove beläget värdshus, der han utsatt ett vilkorligt möte med sir Reginald Eversleigh. x Mörkret inbröt öfver det hemvändande jagtsällskapet. Ej en stjerna tindrade från himlen, och månan hade ännu ej gått upp. Allt var mörkt, dystert och kallt i den tidiga vinterqvällen. Miss Graham, hennes bror Gordon och sir Reginald Eversleigh redo främst då sällskapet nalkades prestgården. Lydia bade funnit sir Reginald ovanligt tyst, men hon tillskref tröttheten denna tystnad. Hennes bror var äfven tyst, och ej heller brydde Lydia sig om att säga något. Hon tänkte på sina triumfer från föregående afton och morgonen af denna dag. Hon tänkte på den ömma handtryckning kyrkoherden gifvit henne, då han bjöd henne godnatt; det ljufva uttrycket i hans ögon, då de hvilade på hennes ansigte med en lång allvarlig blick. Hon tänkte på hans ömma omtanka för henne då hon steg till häst, den sakta tryckningen af hans hand då han lade tygeln i hennes. Kunde hon tvifla på att hon var älskad? Hon betvislade det ej. Denna angenäma visshet skänkte henne cn tillfredsställelse som hon ej på länge erfarit; men det var ej den rena tilltredsställelsen en ung flicka som älskar och finner sig sjelf vara älskad. Det var triumfen hos en hård och verldsligt sinnad qvinna, som under sina flickår egnat sig åt ärelystna drömmar,