Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 2

2— liga vind och molnbetäckta himmel som äro så behagliga för jägaren. Klockan half nio samlades bela sällskapet i matsalen, der frukosten stod i ordning. Många herrar i grannskapet hade blifvit inbjudna att frukostera i prestgården, och den stora fyrkantiga stallgården var öfverfylld af groomer och hästar, giggar och phaetoner. Hvar och en tycktes vara vid det bästa lynne — utom Reginald Eversleigh. Han var bland dem som talade högljuddast, skrattade bullersammast; men kyrksherden, som gaf noga akt på honom, märkte att hans ansigto var blekt, hans ögon tunga, liksom ögonen på en person hvilken tillbragt en sömnlös natt, samt att hans skratt var bullersamt utan att vara glädtigt, hans tal högljudt utan att vara ett uttryck af verklig munterhet. — Det står ej rätt till med denne mans inre, sade Lionel för sig sjelf. Kan det väl vara någon sanning i Zzigenerskans varning? Men i nästa ögonblick var han färdig att föreställa sig att han lät gäcka sig af sin egen inbillning. — När allt kommer omkring är min kusins sätt likadant som det alltid varit, tänkte han; det blaserade sättet hos en man som förspillt sin ungdom och uppoffrat sina framtidsutsigter, och som äfven i nöjets stunder nedtryckes af en melankoli som han förgäfves försöker skaka ifrån sig, Ör OA