Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 3

lIivarjehanda. Tama vilddufvor. I Milwankee (Wisconsin, N. A.) flyga dufvorna omkring i staden alldeles som sparfvarne hos oss. De äro så till vida vilda, att de icke egas af någon och så till vida tama, att de icke visa någon fruktan för menniskorna, eme dan ingen bryr sig om dem eller gör dem någon förtret. Så lär äfven förhållandet vara i S:t Paul, S:t Anthony, Minneapolis och efter hvad man påstår, i de flesta städer i Minnesota. Man må icke misstänka att dufvorna äro stekta; det fattas ännu. Slagtarlaonunge I Chicago hölls i slutet af förra aret en premieslagtning. hvarmed menades det aflifvade djurets beredning till säljbart kött. IIvar och en af de täflande erhöll en nyslagtad ose till behandling och en liten irländare vid namn Lat vann priset, ett dyrbart silfverbälte, sedan han på mindre än 5 minuter slatt, rensat och ordentligt styckat den åt honom öfverantvardade oxen. Qvinliga polisbetjenter. Takir Bey, chefen för detektiva polisen i Konstantinopel har anställt tre fruntimmer vid spanande polisen. Dessa Ivinliga kunskapare ha allaredan gjort god nytta vid efterspanandet och gripandet af åtskilliga brottslingar af samma kön som de sjeltva och de ha till och med lyckats att skaffa polisen reda på en mordare som länge och forgafves varit efterspanad. Spader-dar en af Paris mest berömda spåqvinnor, har nyligen aflidit. Hennes namn var JHariette och hon var på sin tid ryktbar för sin utomordentliga skönhet. En tjuf som gar i fällan. Vi meddeade nyligen en historia från Köpenhamn, om huru en person derstädes lyckades upptäcka vedtjufvar på så sätt, att han borrade hål i några vedträd och tyllde dessa med krut samt derefter lade de sålunda reparerade träden tillbaka på vedhögen. Då tjufven sedan skulle göra sig en brasa af dem, exploderade krutet med en duktig knall, som ledde den bestulne på rätta spåret. — En ungefär dylik metod lar, skrifves det från Gefle, nyligen praktiserats vid ett sågverk der i trakten, från hvars skog timmer ouppphorligt blifvit stulna, utan att man med säkerwet kunnat få reda på, hvar de sedan blifvi. försagade. Slutligen trodde man sig dock ha funnit rätta tället, men för att göra sig fullt säker derom, beagnade man sig af följande list. Sedan man hug8 t några riktigt vackra och aptitliga stockar, indref man i dem några säkra jernäubbar samt lade slutligen upp dem på ett ställe, hvarifrån tjufvarne beqvämast kunde afhemta dem. Det dröjde ej heller länge innan stockarne voro borta. Då skyndade man att lägga sig på lur i granskapet af den såg, dit man misstankte att timret blifvit fördt, samt höll god utkik. Naturligtvis hade tjufvarne brådtom att försåga de stulna stockarne och således behöfde man ej vänta länge på den katastrofen. Sågen sattes i gång med frisk fart och allt gick präktigt, då ett, tu, tre de fördömda jerndubbarne kommo i vägen och — ritsch! ratsch! — sågbladet flög i tusen bitar. Att det sedan ej var särdeles rt att få bevis på tjutvarne, faller temligen af sig sjelft. In god hjelp härvidlag tick man dessutom af sågaren sjelf, som visserligen först nekade inför t men slutligen i harmen öfver sitt förderfvade sågblad oförsigtigt nog utropade: inte kunde jad tro heller, att ni skulle f b de kittsliga å slå in spik i stocka!