Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 2

Catechisme des Industriels och Le nouveau Christianisme, i hvilka han fordrar en förmedling mellan bourgeoisie och peuple, mellan kapital och arbete. Icke den på egendomsbesittning grundade, utan arbetets makt måste, menade han, vinna herraväldet öfver stat och konungadöme; arbetaren måste bli oafhängig af kapitalisten, ty blott derigenom kan jemlikhetens och frihetens ide bli en sanning. Sålunda framträdde samhällets eget begrepp omsider i full klarhet för honom. Men detta nya samhälle skulle ha en religiös grundval uti ,den nya kristendomen-, hvilken skulle grunda sig på menniskokärlekens sannt kristliga princip, således icke bestå i dogmatik, utan i lefvande och verksam sedelära, hvilken skulle föra samhället till det stora målet af ett möjligast skyndsamt förbättrande af de fattigaste klassernas ställning. Här stannade S:t Simon, som kallades hädan. Hans efterlemnade lärjungar göra sig till tolk för de arbetande klassernas fordringar, i det de framträda som ett särskilt stånd un. der proletariatets form. S:t Simonismen vann massor af anhängare, då Enfantin uppträdde, splittrade skolan och bragte henne till upplösning. Han fordrade köttets emancipation, vunnen genom ett på den sria böjelsen grundadt obehindradt könsumgänge, samt upphälde dermed äktenskapet och tamiljen. IIan uppställde sin teori om dubbelpresten, bestående af en man och en qvinna, som skulle göra till sin uppgift att inom det nya samhället ordna och underlätta de sinliga begärens tillfredsställande. Samhället uppreste sig häremot, Ensantin åtalades och S:t Simonismen var snart tillintetgjord och förgäten i Frankrike. St, Simons motsats, ehuru hans samtida, var en annan socialist, Charles Fourier, hvilken uppgjorde för sig ett eget system, hvilande på dessa grundtankar: Guds vilja kan endast afse menniskoslägtets fullkomnande, och derför måste äfven naturen tjena detta senare. Harmoni mellan Gud, menniska och natur utgör ändamålet för lifvet på jorden. Harmonien mellan menniskan och naturen är uppnådd, när den förras alla önskningar af den senare tillfredsställas, och i en sådan tillfredsställelse ligger såväl sällbeten som menniskans fulländning och Guds vilja. De menskliga drilterna böra derför icke undertryckas, såsom den närvarande sedeläran fordrar, utan de skola utvecklas och under denna sin utveckling göras gagneliga, de böra bringas i harmoni, på det de icke må uppträda törstörande, utan tvärtom må kunna verka i den menskliga sällhetens tjerst. Drifternas harmoni bör utgöra grunden för arbetet, d. v. 8. de måste upphöjas till de verkande kralterna i allt menskligt arbete och detta senare sjeltt måste göras till en njutning. Denna teori började han år 1808 utveckla i Theorie des quatre mowvements, hvilken bok likväl icke gjorde uppseende. Elter fjorton år framlade han sin lära fullständig i Tatte de Vassociation domestique agricole, der allt bar fått sig ein plats anvisadt. Men äfven detta verk förblef obemärkt. Då föll St. Simonismen och Fourier lyckades för sig vinna Victor Considerant, som med ungdomligt mod framhöll samhällets missförhållanden samt nödvändigheten af deras undanrödjande. Han betonade tron på en mild försyn, som åt hvarje väsende gifvit en bestämmelse genom hvars uppfyllande den npjuter. Sällheten är ett tecken på uppfylld och smärtan åter på en förfelad bestämmelse, ty uti våra passioners röst tilltalar oss Gud. Skolan växte nu, men Fourier fick ej länge öfverlefva denna seger, utan dog 1837, under det hans lärjungar arbetade med oförtröttad entusiasm på det stora verket af en social pånyttfödelse och dermed på ett betydelsefullt sätt ingrepo i de rörelser, för hvilka Frankrike efter julirevolutionen utgjort skådeplatsen. Enligt Fourier företer den närvarande civilisationen blott en konsumerande klass, under det en annan klass genom sin produktion knappt förmår bereda sig ett det bekymmerfullaste uppehälle. Så länge icke alla medelst eget arbete bidraga till produktionen, är ett riktigt förhällande mellan egendom behof blott en from önskan oeh lyckan en tom inbillning. Ett annat hinder för rikedomens tillväxt är handeln, som borde vara ett sritt utbyte mellan produktion och konsumtion, men blifvit ett befordringsmedel för enskilda och