Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 1

jag gick och talade med er. John Andrew släpper henne ej ur sigte, sir. — Bra, Jackson. Säg zigenerskan att om hon genast behösfver något slags hjelp, kan hon vända sig till Rawlins i byn, men att jag ej har tid tala med henne i afton. — Ja, sir. Mannen aflägsnade sig. Misserna Mordaunt slutade sin duett och stego upp från pianot för att mottaga de vanliga tacksägelserna och artigheterna från åhörarno. Åuyo blef miss Graham ombedd att sjunga och ånyo sutte hon sig framför instrumentet, triumferande i medvetandet af att hon skulle komma att öfverträska de anspräkslösa flickor som nyss lemnat pianot. Men denna gång satte Lionel Dale sig ej bredvid instrumentet. Han stod nära dörren, färdig att mottaga betjenten i händelse han skulle återvända med ett andra bud från zigenerskan. Betjenten kom verkligen tillbaka och denna gång bad han sin herre stiga ut ur rummet, innan han afbörd ado sig sitt uppdrag. Lionol följdo mannen ut i korrido ren. — Jag var nästan rädd att tala derinne, sir, sade mannen i en rädd hviskning; folk hav så långa öron nu för tiden. Qvinnan säger att hon måste träffa er, sir, och det denna afton. Det gäller lit eller död, säger hon. — I så fall skall jag tala med qvinnan. Gå in i förmaket, Jackson, och säg mrs Mordaunt att jag är nödsakad mottaga en af mina församlingsbor. Bed henne och de andra damerna vara goda ursäkta min frånvaro under en halftimma.