Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 1

verk, och han stod lutad öfver henne under det hon vände bladen. Hennes smäleenden, hennes smicker och det intresse hon lät påskina för kyrkoherdens barmhertighetsverk och skyddslingar hade utöfvat ett stort inflytande ötver honom — ott inflytande som med hvarje timma blet allt starkare. I de båda misserna Mordaunts sätt fanns ett enkelt behag, som mycket slog an på honom; men dessa landistickor förlorade mycket vid jemförelsen med den strålande Lydia. — Jag hoppas att vi få fira en gummaldags juldagsafton, mr Dale, sade miss Graham. — Jag förstår ej rätt hvad ni menar med en gammaldags juldagsafton. — Ej heller har jag fullkomligt klart för mig om jag sjelf vet hvad jag menar, svarade den unga damen glädtigt. Jag tror aft vi efter middagen borde sätta oss rundt omkring denna gamla spisel och burätta historier, eller hur? — Ja, jag tror att det blir det rätta, svarade kyrkoherden. För min enskilda del är jog beredd att hela aftonen vara miss Grahams slaf och i denna egenskap anse mig skyldig att efterkomma heunes besallningar, huru tyronniska de än må vara. När det tillsades att middagen var färdig, var Lionel Dale nödsakad att lemna den förtrollande Lydia för att erbjuda sin arm åt mrs Mordaunt, under det miss Graham måste låta sig nöja med att föras uf den sattige sir Reginald Eversleigh. Men vid middagsbordet fick hon sitta till venster om