vasatolningen blifvit förd till Sverige, äterfördes till Schweitz, men blef år 1828 äter skickad till Sverige der hon öfverlemnades till prinsessan Sofia Albertina. Vexlande öden följde sedan den intressanta konungadottern. Först inspärrad på Wadstena hospital, blef hon sedan upptagen i excellensen Wetterstedts hus för att uppfostras. År 1837 förrådde hon vid underrättelsen om Gustaf IV Adolfs död n börd, men blef till straff derför ånyo ins på Wadstena hospital Rymd derifrän under vanande omständigheter, dold af tjenstvilliga vänner fick hon slutligen genom välvilliga menniskors bemedling en pension af 6000 rdr från sin höga slägt. Detta understöd upphörde år 1850; sedan dess hate hon haft att kämpa med betryck och lidanden. Understöd hade hon äfven sedan fått af deltagande menniskor (lektor Norrby anmärker i en parentes att dessa understöd sista året uppgått till minst 4000 rdr), men för hennes stånd och vanor voro de alldeles otillräckliga. En trogen vän egde hon dock i det fruntimmer som alltsedan år 1838 följt och vårdat henne. Sådan är i korthet hennes historia, framförd med förvånande enkelhet och naivitet, och hvilken bekräftades af hennes sällskapsdam, ett fruntimmer med hufvud och bildning samt så vidt man vet af oförvitlig karakter. Mänglaldiga, och detta äfven klarsynta personer, ha låtit narra sig af den romantiska historien. Lektor Norrby sjelf har kännt henne i fyra år och under denna tid skanel henne penningeunderstöd till ett belopp som många skulle anse otroligt. Sanningen är dock den, såsom hr N. efter många efterforskningar fått veta, att fröken Helga De la Brache rätteligen heter Aurora Florentina Magnusson, är dotter af en tullvaktmästare, har gått i Maria fattigfriskola och under knappa omständigheter vistats i föräldrahemmet till 1835, då hon vid 18 års ålder blef barnflicka hos bokhandlaren Hedbom. År 1838 blef hon sömmerska i en då förmögen grossvandlarefamilj. Husmodern var sedan 1834 afliden, och hushållet förestods af den äldsta dottern, en licka vid nitton år, hvilken fadren låtit få hela den ilaning, som den tiden kunde beredas ett fruntimmer. Henne lyckades mamsell Rosa, såsom fröken då kallades, till den grad för sig intaga, att de begge flickorna snart syntes vara ett hjerta och en sjä Förmodligen satte grosshandlaredottern lindt förtroende till alla de pikanta, mystiska berättelser hennes nya vän för henne såsom i största hemlighet uppdukade, och innan kort egnade sig den sålunda bedragna tlickan nästan uteslutande åt den förment olyckliga, men just i sin olycka väl dubelt intagande Wasaprinsessan, i hvars hela väsende hon tyckte sig spåra tydliga drag af anboren högwet och förnämhet. Med en hängifvenhet, som varit värd en bättre sak, offrade hon för äfventyrerskan allt, sin familjs tillgifvenhet, sin trolofvades kärlek, de summor, som en i sin ömhet väl alltför eftergifven fader gång på gång på dotterns begäran lemnade henne för sin väns växande behof, samt slutlisen sitt mödernearf. Ja, hon förnedrade sig med glädje till tjenarinna åt sömmerskan, hvilken, uppklädd ur den förmögna grosshandlaredotterns garderob, syntes mottaga allt detta nära nog såsom en henne tillkommande rättighet. Slutligen lemnade hon för hennes skull och med henne sitt hem för att följa henne till Finland. Omkr. år 1844 begåfvo de begge vännerna sig till Åbo i obekant afsigt. Följande året återkommo de till Stockholm, der Aurora Magnusson lät inskrifva sig i Storkyrkoförsamlingen. Vid atflyttningen derifrån till Klara församling fick fröken sitt rätta namn ändradt till De la Brache. Sedermera reste de ånyo till Finland, der de upprättade en flickskola, i hvilken grosshandlardottern naturligtvis såsom den der e sam egde kunskaper fick fungera som lärarinna. Längre fram höllo de äfven skola i Örebro, och ändtligen försökte de i slutet af 1850-talet samt under den första hälften af påföljande decenniet en modehandel i Sala, hvilken dock slutades med cession. Vid afflyttningen derifrån till Stockholm fick fröken i sin dopattest infördt namnet Helga, hvilket hon sade blifvit glömdt i den förra. Som man finner, har väninnan, hvars namn är Aspegren, bevisat äfventyrerskan en hängifvenhet. hvilken blott kan jemföras med hennes blindhet i afseende på dennas rätta karakter. Då lektor N. säger sig vara öfvertygad att många, som hittills trott på henne, trots denna berättelse skola dermed fortfara, så har han till sin varning fogat en mängd attester och bevis af olika personer. — K——L—h——