Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 2

tyckes ha ovanligt goda tuggredskap, hvarifrån han än är sedan. Intet mera blef yttradt om den främmande gästen, som var en gammal man med mycket hvitt hår, hvilket hängde långt ner i pannan på honom, och mycket hvita holisonger, hvilka nästan betäckte hans kinder. Han hade ett underligt ansigte och en näsa som var så skarp som näbben på de kråkor, hvilka kraxade i Hallgroves almar denna snödigra juldag. Efter middagens slut lemnade Lionel Dale och hans gäster salen; mrs Mordaunt och de tre yngre damerna företogo en promenad tillsammans med Douglas Dale och sir Reginald Eversleigh. Miss Graham var den sista qvinna i verllen som skulle kunnat glömma att Douglas Dales inkomster voro nästan lika stora som kyrkoherdens, och att hon derföre borde ha två strängar på sin båge. Hon sökte hålla sig vid Douglas Dales sida under promenaden; men hon hade ej länge varit med honom, innan hon märkte att allt hennes koketteri var bortkastadt på honom, och att, så uppmärksam och artig han än var, haus hjerta var långt ifrån henne. Det var verkligen så. Douglas Dales tankar vandrade bort från deu scen han hade för ögonen til den älskliga österrikiska enkan — den sköna qvinna hvars lif för honom var en så sällsam hemlighet; den qvinna hvi.ken han hvarkon kunde skänka aktniag eller förtroende, men som han mot sin vilja älskade högre än någon annan varelse på jorden. (Forts.)