Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 2

Från Utlandet. Ett bland de mest framstående karaktersdragen för vår tid, hvilket är i och för sig af den största betydelse, medan det innebär fröen till stora sociala och politiska omgestaltningar i vår verldsdel, är onekligen arbetarerörelsen, hvilken omfattar alla länder, men, på grund af den der öfvertaliga befolkningen, mest upprör England. Vi vilja icke föra något frasrikt tal om menniskans rättigheter eller annat, men det kan icke förnekas, att denna arbetarerörelse är en häfstång, som är kallad att, sedan den sjelf brefriat sig från slagg och anslutit sig will fribetens sanning, nedbryta mycken orättvisa, mycken fördom, för att på dessas ruiner upprätta jemnlikhetens herravälde. Dock, må i stället för oss en bretskrifvare i London tala; hans ord äro att begrunda. Han skrifver neml. under Den 1 Februari. bå tanken, att en arbetareutvandring i stort skulle understödjas af staten, första gången kastades ut bland allmänheten, påstod jag genast, att den ej skulle fiuna näd inför regeringen och de rådande statsekonomiska grundsatserna. Sedan dess har den såsom ett socialistiskt irrbloss förkasvats af Times, -Economist och oräkneliga andra tidmugar samt med några höfliga talesätt tillbakavisats at lord Granville, i hans egenskap af kolonialminister. Men nu har denna tanke sätt en mäktig bundsförvandt i hungersnöden. De, som ännu tvifla om, att stor nöd råder i landet, kunna lätt vinna fast öfvertygelse, om de taga polisens och likbesigtigarnes berättelser i hand. Oaktadt den hittills ovanligt milda vintern, finnes det fall, der likbesigtningen måst atgifva förklaringen: ihjälbungrade; och dessa fall äro i år flera än på lång tid förut. Det går knappast någon dag till ända, utan att dylika uppskakande berättelser surra emot oss från tidningarne, och förliden Lördag antecknades samtidigt ej mindre än tre stycken dylika tall. Der var en man om 72 år, hvilken i flera veckor knappast fått inom sina läppar det nödtorftigaste, emedan hans hustrus ringa inkomst och fattighusets tillskott knappast räckte till för hyra, stenkol och bröd. Så en annan karl, nyss fyld sina fyratio, hvilken på två dagar ej fått en bit föda oci dog af utmattning. Och återigen en, som befann sig i sin bästa ålder, som i flera veckor törgäfves sökt arbete, i sex dagar vacklat längs grafven och slutligen sallit deri. Det kan ej bevisas, om eller i hvad mån dessa olyckliga sjelfva varit vållande till sitt bedröfliga slut, men det är dock sorgligt nog, att menniskor kunna på sådant sätt gå under midtibland millioner medmenniskor, af hvilka utöfvas en otrolig enskild välgörenhet. Att denna lika litet som den allmänna fattigvården räcker till, det är ett faktum, som visas af hvarje dag på året, men aldrig så som nu. Om dessa tall af ihjälhungring skulle ökas och påluliga register öfver desamma skulle framläggas inför parlamentet, så skall det bli svårt tör statsekonomerna att kunna med sina grundsatser hålla segerrikt stånd emot dem. Visserligen skola de med skäl uppresa sig emot att låta statshjelp bli statslag, men de torde likväl till slut bli dertill nödsakade. De ha för öfrigt AE TN