Göteborgsposten – 7 februari 1870, sida 2

Tippetts, värdinnan, var i stånd att upptäcka någon olikhet mellan frun och kammarjungfrun. — Jag hur rest till Dorsetshire för min helsas skull, sade damen som ej var någon annan än Honoria Eversleigh, och denna lugna plats behagar mig. Ni skall ha gocheten ställa rum i ordning åt mig och min kammarjungfru. — Ni önskar förmodligen att er kammarjungfrus sofkmamar ligger nästintill er egen, min fru? frågade värdinnan. — Vej, svarade Honoria; jag önskar ej det utan föredrar att ha mitt rum fullkomligt för mig sjelf. — Som ni behagar, min fru — vi ha fullt upp af rum. Värdinnan på Kronan bad sina gäster stiga in i salen — ett gammalmodigt rum med stor spisel och tunga möbler — ett rum som tycktes tillhöra det förflutna snarare än det närvarande. Lady Eversleigh satt vid bordet i tankfull ställning, under det en brasa tändes och en thservis gjordes i ordning för den förfriskning, som för en engelsk qvinna är välkomnast bland alla. Jane Payland stod vid motsatta sidan af spiseln och betraktade sin matmor med en min som var nästan lika tankfull som Honorias egen. Det vur i skymningen de båda resande hade anländt till Frimley. Jane Payland gick till ett af de smala gammalmodiga fönstren och blickade ut på gatan, der lyktor här och der voro tända. — Hvilket gammalt besynnerligt ställe, min fru, sade hon.