Å 2 Från Utlandet. Gårdagen var en vigtig dag i Rom. Genom en naturligtvis jesuitiskt fiffig intrig hade man vetat att förbluffa motståndarne till dogmen om påfvens ofelbarhet, hvilken redan i går skulle komma under förhandling. Låtom oss följa den svarta intrigen på spåren. D. 21 Jan. öfverlemnades till det ekumeniska mötets fäder under hemlighetens sigill Scheda de Romano Pontifice; detta hemlighetssigill hindrade likväl icke, att Times romerske korresp., kunde lemna ett långt utdrag af innehållet. Påfvens personliga myndighet ställes deri på en mycket hög ståndpunkt; han förklaras för den ofelbara kyrkans absoluta öfverhufvud, stående öfver kyrkomötena och af desamma oberoende. Skriften berör derpå de olika politiska punkter, hvilka redan antydts i Syllabus, bekräftar furstarnes gudomliga rätt, förkastar läran om erkännandet af fullbordade fakta (ett upprepande af fördömelsen af noninterventionsprincipen i artikeln 52 af syllabus) samt den allmänna rösträtten. Den vigtigaste afdelningen är dock den, hvari påfvens gudomliga rätt till det verldsliga herraväldet fastställes. Den lyder med borttagande af några vidlyftigheter sålunda: Men för att den romerske påfven skall kunna på tillbörligt sätt uppfylla det åt honom af Gud öfverlemnade primatsembetet, behöfde han de skyddsprivilegier, som motsvarade tidens förhållanden och fordringar. Derför skedde genom den gudomliga försynens synnerliga rådslut, att bland mängden af de verldsliga furstarne äfven romerska kyrkan har ett verldsligt herrskareområde, på det att den romerske påfven, hela kyrkans högste herde, ingen furste underkastad, måtte kunna med den fullständigaste frihet utöfva sitt herdeembete... Men eftersom gudlösa menniskor, hvilka trakta efter att förändra all rätt på jorden, äfven sträfva efter att genom alla slags ränker och våldsgerningar störta detta verldsliga herravälde, så fördöma och förkasta under det heliga mötets bifall såväl deras kätterska läror, hvilka förklara de romerska påfvarnes verldsliga och andliga makt för en motsägelse mot den gudomliga rätten, som deras fasta åsigt, hvilka påstå, att det icke är kyrkans sak, att rörande det verldsliga herraväldet bettämma något till hela kristendomens bästa, och att det står katolikerna fritt att afvika från de i denna sak fattade beslut samt ha en annan mening. Medan detta aktstycke d. 21 Jan. utdelades till fäderna på ett icke vanligt sätt, inlemnades vid sammanträdet dagen efter plötsligt den dittills tillbakahällna ofelbarhetsadressen, hvilken således kommer inför mötet såsom ett slags amendement, det der skall bifogas det ofvan meddelade förslaget. Den påfliga ofelbarhetens förkämpar ha således förekommit sina motståndare, hvilka ej mera hade tid att inlemna sin adress, som först d. 24 afgafs. Redan d. 23, således dagen förut, inkallades det utskott, som hade behandlingen af de biskopliga förslager sig anförtrodd, för att under påtvens eget ordförandeskap diskutera ofelbarhetsadressen. På det allmänna mötet i går skulle fäderna omrösta med enkelt ja eller nej ötver det törutdiskuterade och af utskottet ändrade förslaget. Sådant kallas i civiliserade länder att lura bönder. I Rom är detta bedräg