Göteborgsposten – 4 februari 1870, sida 1

så att han kan hinna vänja sig vid sitt nya qvarter intan hans stränga arbete börjar. — Godt. Låt mig veta när ni går till hästhandlaren; men om ni ser mig der, så bry er ej om mig och akta er noga för att rikta Douglas Dales uppmärksamhet på mig eller presentera mig för honom. — Hvad menar ni med det? frågade Reginald i det han misstänksamt betraktade sin vän. — Hvad annat skulle jag väl mena än det jag säger? Jag inser ej huru ni ens i inbillningen kan finna någon mörk betydelse under en vanlig önskan att tillbringa en eftermiddag med att bese hästar. — Bäste Carrington, förlåt mig, sade Reginald. Jag kan ej glömma de sista olyckliga dagarne på Raynham. — Ja, svarade Victor Carrington; det var olyckligt att vi skulle förfela ändamålet. Ingenting mera blef yttradt mellan de båda männen. Det välde som läkarens intelligens utöfvade på hans väns svagare natur var allsmäktigt. Reginald Eversleigh fruktade Victor Carrington. Det fanns dock något mer än denna alltid vakna fruktan i hans sinne; der fanns ett förstulet hopp att han genom Carringtons åtgörande skulle erhålla den rikedom han gått miste om. Ofvan omförmälde samtal egde rum dagen efter mr Larkspurs möte med Honoria. Tre dagar efteråt träffades Reginald Eversleigh och kans kusin på klubben i ändamål att tillsammans gå och bese de jagthästar som funnos till salu i mr Spavins stall vid Brompton Road.