— — ———————————— Från Utlandet. Ingen kan förneka det stora inflytande, som Frankrikes politik utöfvar på alla europeiska förhållanden och dermed äfven på an: dra verldsdelars. Man kan derför ej annat än med det största intresse lyssna till de poliska konstruktioner, som dess ledande män i stora drag uppgöra. Detta är mer än någonsin fallet nu, då det mäktiga folkets öden ej längre bero af blott den tyste mannens i Tuilerierna nyck eller af hans dolda rådslag, utan ligga i en på folkrepresentationens majoritet sig stödjande konstitutionel minister. I ett lysande anforande, närmast framkalladt af lagstiftande församlingens debatt om han delspolitiken, har Ollivier utvecklat de ider och satser, i enlighet med hvilka Frankrike nu styces och hvilka derför äro af så stor vigt för alla andra länder. Vi meddela derför ur hans anförande följande: I afseende på syftemålet med franska regeringens handelspolitik kan ingen tvetydighet råda: det är utbytets frihet, klokt och moderat tillämpad i enlighet med landets antydda behof, men utan uppottring af det närvarande för framtiden. Denna politik är i regeringens ögon en orsak till industriens framtåtskridande, konsumenternas välstånd och närmandet mellan Europas nationer (bra! bra!), något som ingen kan efter de förda diskussionerna bestrida. Hela debatten bestod i sjelfva verket i frågan, huruvida man handlat med klokhet, då man aktar det närvarande, utan att uppoffra framtiden, och huruvidd man handlat i enlighet med landets åslgter. Rörande denna punkt äro åsigterna delade. Hvad oss beträffar, så var vårt beslut från första dagen oåterkalleligt fattadt. Vi ha trott, att sjelfva sättet, hvarpå svårigheterna skola lösas, ligger i att besluta en undersökning af handelsförhållandena. Diskussionen öfver denna punkt är icke ny: den återkom sedan tio år tillbaka oupphörligt. Hvarje år uppträder en talare, för att förbanna handelsfördraget, en annan för att välsigna det. Anför man siffror, så skriker man att de äro falska. Alla fakta bestridas. Denna ställning måste taga ett slut; vi måste ha ljus, de fruktlösa debatterna måste upphöra; alla måste vädja till landet, såväl de som glädja sig öfver handelsfördragen, som de hvilka beklaga sig deröfver. Landet skall uttala sin mening. (Bra! bra!) Men för att fullständigt afsluta debatten, är ett första vilkor nödvändigt: det får ej råda det ringaste tvifvel om den samvetsgranna ärlighet, hvarmed undersökningen företages. (Nytt bifall.)... Vi ha beslutat att ej inlåta oss på sislerdebatterna och att här endast vara vittnen, för att senare kunna uppträda som opartiska skiljedomare. Undersökningen börjar således, utan att regeringen uttalat sig öfver industriens klagomål. Somliga sinna dem örverdrifna; andra anse dem berättigade. Vi ha lyssnat till dessa båda meningar och vi betrakta de hållna talen såsom de första uttalandena i undersökningen. Detta, hvad undersökningen angår. Jag kommer nu till den andra delen af frågan, nemligen om uppsägandet af handelsfördraget med England. Vi tro det vara orätt och opolitiskt, ja, oklokt att uppsäga fördraget. De betraktelser, som denna mening ingifver, äro af på samma gång statsekonomisk och politisk art: af statsekonomisk, om vi betänka, att en uppsägelse under närvarande förhållanden skulle, likasom förklaringar å regeringens sida, vara detsamma som att på förhand döma i saken. Den stora principen för politisk klokhet är att ej göra några onyttiga sträfvanden. Om fördraget endast skall ändras i en eller ett par punkter, så är det onödigt att skrida till någon uppsägelse. Hvad hafven j emot fördraget? Att det kommit oväntadt, att det bragt förvirring och ruin i industrien. Hvad föreslån j? Att man skall göra just det, som man klagat öfver, att det blifvit gjordt, och att man skall genom en plötslig uppsägelse framkalla en lika stor förvirring. J hafven i sjelfva verket sagt, att industrien på grund af handelsfördragen omändrat sina verktyg och sitt produktionssätt och att den söker arbeta för utförseln; och nu, sedan j gjort oerhörda uppgifter, viljen j tvinga dem att ånyo ändra sina förhållanden och att lemna de marknader, som den under tio år tillkampat sig genom så stora uppseffringar. Vi skola ej göra detta. (Lifligt bifall.) Man har framför allt förgätit, att England gjort oss betydande eftergifter; det har nedsatt införseltullarne på vin och andra artiklar; det har borttagit tullarne på 137 artiklar, särskilt på pariserartiklarne. Om j upphäfven fördraget, hvem säger eder, att icke kng land då skall åter höja sina vintullar? Derigenon: skulle olyckor uppstå, för hvilka vi ej vilja ätaga oss ansvaret. Sådana äro de statsekonomiska skälen. De politiska äro äfven af allvarlig natur; det är icke frågan om att för England offra vår industri eller vår ära; vi vilja lefva med det, såsom med alla andra nationer, i ett godt förhåliande, mot hvilket man har intet att anmärka, och vi lägga en synnerlig vigt på just förhållandet till England, emedan deri ligger ett intresse af första ordningen, fredens. Kabinettet vill freden, den stolta och värdiga freden. (Bra! bra!) Såsom ett af de bästa medlen till densammas upprätthållande betraktar kabinettet fortsättandet af det förtroendefulla och vänskapliga förhållandet till England, hvilket gjort det möjligt att gemensamt lösa frågor, som annars skulle fordrat krig. (Sannt! sannt!) Om för detta måls ernående ett ofler af den nationala äran eller det nationala intresset vore nödvändigt, så skulle vi ej göra det; men då det gäller att uppfylla våra förpligtelser, så göra vi det med nöje. Rådfrägen de diplomatiska fördragens historia; j skolen då se, att om ett fördrag består mellan tvenne nationer, hvilket kan uppsägas, så handlar man i strid mot den aktning, man är skyldig hvarandra, itall man plötsligt företager uppsägelsen, utan att ha förut inledt vänskapliga underhandlingar. Om vi plötsligt uppsade fördraget af d. 4 Februari, så skulle England ha rätt i att såga, det vi ej uppfyllt våra pligter i afseende på international höflighet Detta är ett af skälen, hvarför vi ej uppsäga det. (Nytt bifall). Hvem skall afgöra öfver, huruvida fördraget skall upphäfvas eller icke? I, m. h., landet. När undersökningen är slutad, hvem skall då afgöra öfver, huruvida tulltaxorna skola ändras och om handelsfordraget med England skall modifieras? Äfvenledes j, alltså landet. Ollivier öfvergick derpå till att utveckla regeringens ställning till majoriteten, hvilken del af hans tal vi i går i korthet åter