Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 2

älskade henne från första stunden med en djup kärlek, som stod så högt öfver Reginald Eversleighs sjelfviska tycke som himlen stär öfver jorden. Men hon rådde ej längre om sitt hjerta. Det var bortgifvet till den man hvars låghet hon kände, men som hon trots sitt bättre vetande älskade. Sir Reginald upptäckte snart beskaffenheten af sin kusins känslor. Han hade anlagt sina planer just i förbidan på ett sådant resultat. Douglas Dale skulle såsom madame Durskis beundrande slaf vara lätt att narra, och en stor del af sir Oswalds rikedom skullo ännu kunna öfvergå till hans arflöse nevö. Victor Carrington såg på och delade rofvet; men det var med ett halft förakt som han gaf akt på Eversleighs planer. — Ni tror att ni gör underverk, min bäste Reginald, ehuru visserligen både ni och jag kunna lefva af mr Dales förluster — för att ej tala om vår kära madame Durski, som väl skall ha sin andel af bytet. Men det kan ju dock i bästa full ej bli mer än några hundra pund. Jag tror att ni bör spela ett bättre och finare spel än så, käre Reginald, och jag tror att jag kan visa er huru ni bör spela det. — Jag vill ej ha något vidare att göra med era planer, svarade Reginald. Jag har haft tillräckligt af dem. Hvad ha de väl inbringat mig? De båda minnen suto i sir Reginalds rum vid Villiers då detta samtal egde rum. De suto midt emot hvarandra med ett litet afstånd emel