Göteborgsposten – 2 februari 1870, sida 2

vill. Jag har ifrigt längtat efter att så några underrättelser om era förehafvanden. — Det är mycket troligt, min fru, svarade mr Larkspur kallt; jag vet att ni fruntimmer äro mycket otåliga at er. Men ser ni, min fru, det finnes ingen lefvande varelse mera olik en racehäst än en polistjensteman. Det är just likt er fruntimmer att vänta det polistjenstemän skola vara Flygande Holländare, att jag så må säga. Jag har varit en sträfsam arbetare i mina dagar, min fru; men jag har aldrig arbetat sträfsammare än jag gjort under dessa sista två veckor. Lady Eversleigh lyssnade mycket lugnt till detta prat; men en nervös ryckning i läpparne förrådde hennes otålighet. — Jag väntar att få höra era nyheter, sade hon nu. — Och jag står just i begrepp att förtälja er dem i vederbörlig ordning, svarade polistjenstemannen i det han drog fram en liten bok med läderpermar ur sin ficka oeh öppnade den. Jag har skrifvit upp det alltsammans här i vederbörlig ordning. Först och främst baroneten — det är en mycket dålig karl, baroneten. — Jag behöfver ej höra det från era läppar. — Sannolikt icke, min fru. Men om ni ger mig i uppdrag att bevaka en herre, måste ni vänta att jag skall bilda mig ett omdöme om honom. Baroneten hyr rum vid Villiers Street, mycket eländiga rum. Jag gick in och tog en öfversigt öfver honom och hans bostad på en gång, i egenskap af skomakare, medförande ett par stöflor, hvilka voro ämnade till en mr Everfield på nästa gata, och som