Göteborgsposten – 1 februari 1870, sida 2

Han tänkte på Joseph Duncombes rikedom. IIade all denna rikedom blifvit på hederligt sätt förvärfvad: Han tänkte på kaptenens oupphörliga oro — hane feberaktiga ifver att resa ifrån ett hem, der han hade så mycket som kunde göra lifvet lyckligt. Månne ej denna ifver att återvända till sjömannens vilda, kringflackande lif hade sin rot i ett dåligt samvetes qval? — Sjelfva hans vänskap mot mig torde vara betingad af en obestämd önskan att försona hvad han brutit mot min bror, tänkte George. Han erinrade sig Joseph Duncombes skenbara godhjertenhet och undrade om en sådan man kunde vara inblandad i det mörkaste brott en menniska kan begå. Men han tänkte äfven på att de sämsta och skurkaktigaste menniskor ofta äro sådana fulländade hycklare, att de kunna ofhålla alla misstankar om sin brottslighet ända tilldess händelsen uppdagar densamma. — Så förhåller det sig kanhända med denne man, tänkte George Jernam. Detta utseende af sanning och godhet torde vara en mask. Jag vet hvilken allsmäktig passion vinningslystnaden är för somliga män. Det har utan tvifvel varit denna passion som beherrskat denne mans hjerta. De skurkar som lockade Valentine till detta hus voro Joseph Duncombes verktyg. Huru skulle onuars detta tecken kunnat falla i hans händer? Han försökte finna något annat svar på denna fråga; men han försökte utan framgång. Detta lilla guldstycke