Göteborgsposten – 31 januari 1870, sida 1

Ack nej! hon älskade honom. Ej derföre att hon trodde honom vara god eller hederlig — ej derföre att hon var blind för hans karakters låghet. IIOn älskade honom i trots af att hon kände hans verkliga karakter — hon gaf vika för iaslytandet af en förtjusning, som hon var till den grad oförmögen att motsta, att hon nåstan kunde ursäktas för det hon trodde sig vara offer för ett olyckligt öde. — Det är mitt öde, mumlade hon för sig sjelf ofter denna sista yttring af hennes älskares nedrighet. Det måste vara mitt öde, alldenstund qvinnor med mindre anspråk på att bli älskade än jag eger äro nog lyckliga att vinna goda och hederliga mins tillgifvenhet. Det är mitt öde att älska en falsk spelare och skurk, på hvars trohet jag ej har den ringaste säkerhet. Victor Carrington var en af de första personer, som Reginald Eversleigh införde hos madame Dursk efter hennes ankomst till England. IIon fann behag i fransmannens lugna cch angenäma sätt, men hon kunde ej förstå orsaken till sir Reginalds förtrolighet med en man som hvarken egde rykte eller penningar. Hon talade med sir Reginald härom nästa gång hon träffade honom ensam. — Jag vet att det är det egna intresset som leder er då ni knyter några vänskapsförbindelser, och dock har ni valt till vän denne Carrington som ingen känner, och som, efter hvad ni sagt mig, tillochmed är fattigare än ni sjelf. Ni måste ha ett doldt motiv, Reginald, och ett mycket starkt sådant.