Från Riksdagen. För förhandlingarne i Thorsdags i båda kamrarne meddela vi efter Stockh. Dagbl. följande redogörelse: Jernvägspropositionen. Vid remissen af de vid föregående sammanträdet aflemnade k. propositionerna nppstod i båda Kamrarna en förberedande öfverläggning rörande jernvägspropositionen. Diskussionen rörde sig dervid hufvudsakligen kring K. M:ts förslag till norra stambanans fortsättning från Thureberg öfver Sevalla till Storvik, mot hvilket förslag i begge kamrarne flera talare uppträdde, med förordande i stället af den s.k. Salalinien. Deremot ifrågasattes i ingendera kammaren nekande af anslag för sjelfva hutvudändamålet. I Första kammaren uppträdde å ena sidan urr Bennich och frih. 4. C. Raab mot det k. förslaget till jernvägens sträckning och förordade i stället Salalinien, hufvudsakligen af de skäl att trafiken derigenom: skulle kunna samlas på en bana, hvaremot om sträckningen bestämdes öfver Sevalla, man finge ett system af tvenne konkurrerande banor, hvilkas anläggning och underhåll jemväl skulle medföra större kostnader. Å andra sidan förfäktade frih. Bildt K. M:ts örslag och anförde såsom det förnämsta skälet härför, att Seralla-linien vore den enda sträckning, hvarmed hufvudändamålet med norra stambanans fortsättning kunde ernås, nemligen att förena bergslagerna med hamnarna i Östersjön. Särskildt framhöll talaren hufvudstadens såväl genom börsen som kommunalstyrelsen uttalade intresse för jernvägens kning i den af K. M:t föreslagna riktningen, icke minst derför att förbindelsen med bergslagerna derigenom blefve 4 a 5 mil kortare än om Sala linien antoges. Frih. Raab ville derjemte bygga den blifvande jernbanan smalspårig, hvarigenom väsentliga besparingar i anläggningskostnaden och materiel skulle åstadkommas. Hr Wern uttalade i afseende på sortsättningen af arbetena å nordvestra stambanan den önskan av riksdagen ntöfver det af K. M:t för detta år anslag af 1,600,000 rdr måtte bevilja ett ytterl anslag (hvars belopp referenten dock icke anser sig med säkerhet kunna uppgifva), hvarigenom man bletve i tillfälle att bedritva arbetena med den kyndsamhet, att banan redan i år kunde blifva färdig. I Andra kammaren öppnades diskussionen af hr Åsker, som förklarade, att de i den k. propositionen förebragta skäl för Thureberg-Sevalla-banan icke rubbat hans öfvertygelse om Sala-liniens företräde framför nämnde bana. Häraf fann sig talaren föranlåten att nu afgifva en motion derom, att riksdagen måtte för sin del besluta norra stambanans fortsättning från Upsala öfver Sala till Storviks station på Gefle-banan, en sträckning, för hvilken många skäl talade, såsom bland andra, att densamwa blefve billigare, att den kommer att löpa genom en folkrik och fruktbar trakt, att dess byggande cj skulle erforda så lång tid som linien ThurebergSevalla-Storvik, att en bibana till Sala från Köping sannolikt i alla händelser skulle komma till ståna genom enskildt bolag eller genom statens mellankomst, att den lika väl, som den af regeringen föreslagna banan, skulle komma att beröra bergslagen 0. 8. v. Till besvarande af detta anförande uppträdde: Grefve Sparre yttrade till en början, att första aktens första scen af innevarande Riksdags väntade jernvägsstrid nu vore börjad, såvida man icke vilie anse denna första scen redan uppförd, i det man nemligen under den tid af Riksdagen, som tilländagått, sett en mängd riksdagsmän, så att säga, gå och glo på hvarandra, fulla af misstankar öfver hvarandras anslag i denna sak. Huru som helst, kunde dock allt försvar för den ena eller andra riktningen utat ifrågavarande jernvägssträcka icke annat än väcka ett obehagligt intryck, vid det förhållandet, att regeringen nu, etter det strid härom förts i sjutton år, ändtligen uttalat sin mening rörande lämpligaste riktningen. För sin del hade talaren redan för längesedan tröttnat vid dessa jernvägsstrider, i hvilka de motsatta åsigterna förfäktats med skickligt uppstälda skäl och med beräkningar, som tyckas vara slående, men i sjelfva verket bevisa ingenting, enär det i allmänhet ar med sifiror liksom med klockorna i tyska klockspelet — de gifva olika resultater, allt efter som man ställer dem. Alldenstund talaren hyste sådana åsigter och då han redan via sistförflutne riksdag föreslagit, att man skulle öfverlemna åt regeringen att, i fråga om sträckningen af blifvande banan, taga initiativet, borde det ej förundra någon, att han nu understödde det föreliggande förslaget om norra stambanans riktning, hvarmed regeringen just beträdt den väg, han förordat. Emellertid fann tal. sig uppmanad att bemöta några af de skäl, representanten för Gefle framställt för Salaliniens antagande. Sålunda sökte han visa, att påstående om den trakts bördighet, sistnämnde bana skulle komma att genomlöpa, helt och hållet vore stridande mot sanningen. Med exempel, hemtade såväl från andra länder som vårt eget ådagalades det ogrundade i den föreställningen, att jernvågar aldrig borde dragas utmed vattnet, och att således Thureberg—Sevalla-banan skulle vara mindre fördelaktig som fortlöper på något afstånd från Mälarens norra strand. Till Sala-liniens försvar hade blifvit sagdt, att den skulle framkalla liflig rörelse; men i främsta rummet borde man väl tillgodose en redan besintlig rörelse, sådan som den, hvilken funnes i de trakter, södra sträckningen skulle genomgå. Att Sevalla-linien skulle blifva 13 mil kortare, hade man medgifvit, men ansett detta på en.vägsträcka af 14 mil och med den hastighet, jernvägstågen hos oss hade, såsom en alltför obetydlig fördel att kunna utörva något väsendtligt intlytanue på frågans afgörande. Detta kunde väl, i viss mån, vara sannt, men toge man i betraktande, att genom banans dragande öfver Sala, skulle vägen mellan Vesterås och hufvudstaden förlängas med 4 a 5 mil, så funne man genast fördelen af Sevalla-linien. Att den sistnämnda sträckningen skulle erfordra flera byggnadsår, hade plifvit framhållet, men äfven om så vore, borde denna omständighet väl icke utgöra tillräckligt skäl att 21 Ra —