mer, kringhvärsd af svårigheter. I morgon torde jag ligga helt lugnt i la Morgue. — Pauline, af förbarmande — — Nu har jag omtalat min historia, Roginald Eversleigh, och det tillhör er att döma om det deri kan ligga någon ursäkt för att jag är sådan jag är. Sir Reginald beklagade denna qvinna utan framtid och utan vänner, så mycket det var honom mölligt att beklaga någon utom honom sjelf, samt försökte yttra några ord af tröst. Hon såg upp på honom under det han talade med en blick, hvari han läste en djupare känsla än tacksamhet. Då passade Reginald på tillfället för att förklara att han tillbad den qvinna, som för honom omtalat sin sällsamma lefnadshistoria. Han sade att han för henne hyste en kärlek, som ej skulle kunna förändras, hvad som än komme att hända. Men han erhjöd ej denna öfvergifna qvinna skyddet af det namn han bar, den samhällsställning som skulle blifvit hennes om hon fått gifta sig med honom. Äfven under inflytandet af en qvinnas tjusningskraft var Reginald Eversleigh kall och beräknande. Pauline Darski var fattig och utan tvifvel fördjupad i skuld. Hon spelade och sällskapade med spelare. Hon var derföre cj någon passande hustru åt en man som betraktade äktenskapet som ett medel, hvarigenom han kunde återvinna sina förlorade förmögenhetsvilkor. Pauline åhörde hans förklaring med en min af sken