Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 2

manlagdt 8,366,000 rår; hvarutaf närmare 2 mill. åtgå till den afbetalning å 1867 års temporära inhemska lån, som nästkommande år skall fullgöras. Emellertid består bristen i riksgäldsverkets stat icke allenast af de summor, som ou angifvits. Det finnes nemligen i riksgäldskontorets inkomstoch utgifts-konto en underbalans för år 1870 på omkring 600,000 rdr mera än hvad sista riksdagen beräknat och mera an hvad genom den åtagna bevillningen för året kan fyllas. Vidare kan man med all säkerhet antaga att rikshufvudboken för 1868 kommer att förete en brist i förslagsanslag och extra inkomster, och det belopp häraf, som måste at riksgäldskontoret under löpande året täckas, stiger till 900,000 rdr. Slutligen har regeringen genom hvad man skulle kunna kalla en tilläggsbudget för 1870 begärt 1,600,000 rdr tilljernvägsanläggningar att utgå under året samt 98,000 rdr till återgäldande af hvad statskontoret förskotterat. Härigenom blir balansen för båda åren 1870 och 1871 i riksgäldsverkets stat 14,350,900 rdr. Ser man: nu efter huru finansministern tänkt sig medel skola erhållas för att debet och kredit skola utjemnas, finner man att först och främst den till 1,500,000 rdr beräknade bankovinsten efter vanligheten blifvit tagen i anspråk. Reserverade anslag på sjöförsvarets stat skola lemna 200,000 rdr; allmänna bevillningen 2,600,000 rdr; en särskild tilläggsbevillning 550,900 rdr och slutligen skall genom upplåning en summa af 9,500,000 rdr tillvägabringas. Vi ha redan såsom vår åsigt uttalat att ännu flera minskningar i utgifterna, än dem som blifvit gjorda, varit ur de skattdragandes synpunkt önskvärda. Man kan vara öfvertygad att hvad som i detta hänseende rimligtvis kan begäras äfven skall af riksdagen blifva företaget. Men huru långt besparingarne komma att sträckas, kunna de ändock icke gå derhän, att ju icke större delen af bristen kommer att qvarstå; det blir i sådant fall för riksdagen endast öfrigt att tillse huruvida de af finansministern anvisade utvägar till briatens fyllande äro väl valde. Det är en icke ringa summa, som regeringen föreslår skola upplånas — icke mindre än 912 mill. Af dessa utgöra 5,600,000 rdr kostnader för nya jernvägsanläggningar och, såsom finansministern härvid anmärker, det har varit en hittills följd grundsats att dessa medel böra genom upplåning anskaffas. Men hvad beträffar de återstående 3,900,000 rdr. hvilka egentligen äro erforderliga för att bestrida amorteringen å statsskulden, kan det med skäl ifrågasättas, huruvida det icke strider mot antagna principer att äfven denna summa upplånas. Finansministern synes hafva varit beredd att så mottaga anmärkningar rörande denna sak, ty han påminner liksom urskuldande om att de riksgäldskontorets medel, hvilka varit afsedda för detta ändamål, måst tagas i anspråk för att betäcka den brist, som uppkommit derigenom att de under åren 1867 och 1868 inslutna extra inkomster vida understigit hvad beräknadt var. I detta för hållande anser han ligga ett berättigande till lenna åtgärd, hvilken tillika i anseende till den betydliga afbetalningen å 1867 års lån xan betraktas endast innefatta konvertering af en statens förut egande skuld. Man behöfver icke vara fiende till de enskilde bankerna för att finna det önskvärdt tt bankvinsten kunde för riksbankens egen räkning och till stärkande af dess fond bibehållas. Det är väl sannt, såsom ofta anmärkes, att banken är folkets egendom och att folket således har full rätt att använda afkastningen af denna sin egendom till hvilket -om helst sitt behof. Men det kapital, hvarå denna vinst utgör afkastning, är en frukt af töregående generationers besparingar, och den närvarande generationen kunde derföre hafva skäl anse sig förpligtad att öfverlemna detta kapital åt sina efterkommande icke allenast bibehållet utan äfven förökadt. Dessutom är det i finansielt hänseende farligt att i ett land, hvarest riksbanken är myntvärdets upprätthållare, dess grundfond och särskilt dess metalliska valuta icke stiga till betydligare belopp än hvad här är tallet. Emellertid måste medgifvas att användandet af bankovinsten till främmanda föremål sällan varit mera af behofvet påkalladt än nu. Till sist föreslås i den kungl. propositionen en särskild tilläggsbevillning utom den vanliga; detta ämne torde vara förtjent af sitt särskilda kapitel, ifall det skall behandlas. Göteborg d. 28 Januari 1870.