Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 2

hvarje natt bland den sysslolösa hop som samlas omkring mig; ni skall säga mig artigheter hela året om och skicka mig namnam på nyårsdagen, och en dag då jag blifvit gammal och ful skall ni glömma vår bekantskap och jag skall ej se er vidare. Låt det bli så. Det är behagligt för en qvinna att föreställa sig vara älskad, huru falsk denna föreställning än torde vara. Jag skall tillsluta mina ögon och drömma att ni älskar mig, Reginald. Detta var alltsammans. Intet mera blef yttradt om kärlek mellan dem båda; men från detta ögonblick var Reginald trägnare än någonsin i sina uppvaktningar hos den vackra enkan. Den tid kom då hon blef trött vid Paris och då de som förlorat penningar började draga sig tillbaka för det förföriska nöjet af hennes nattliga mottagningar. Reginald Eversleigh märkte snart att den lysande hopen glesnade — de mest utmärkta gästerna lyste genom sin frånvaro. Han uppmanade Pauline att lemna Paris och resa till London. Det var han som utvalde den ensliga villan vid Thamesflodens strand, hvari han fann ett biljardrum som fick sin upplysning från fönster i taket och som lätt kunde förvandlas till ett hemligt rum. drade sina vanor efter sin bosättning i England, så att hon alldeles afstod från att taga någon verksam del i det ruinerande nöje, för hvilket man infann sig hos henne,