Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 1

; — Arma Pauline! — Min mor dog ung. sedan hennes krafter uttömts iaf den ständiga seberångest som cn spelares hustru är ; dömd att undergå. Hon dog och jag lemnades ensam. Jug var skön, om ni så vill, och verlden förmodade mig vara arftagerska till en stor förmögenhet, ty ingen visste huru totalt den rikedom som skulle blifvit min smält tillsammans under dessa nätter af last och darskap. Man visste alt min far spelade förtvifladt; men få kände vidden af hans förluster. Efter min mors död ville min far att jag skulle uppträda som värdinna i huset. Jag mottog hans vänner, jag stod vid hans stol då han spelade gcarte eller satt vid hans sida och annoterado utgången af spelet vid rouge et noir bordet. Då först kände jag den olycksbringande passion, som jag ej kan tro vara annat än en smitta i sjelfva mitt blod. Småningom tog den fängslande lasten sitt välde öfver mig. Jag lärde att förstå denna konst, som var det enda målet för alla dem som omgåfvo mig. Jag började sjelf spela, först eartaå med några af de yngre gästerna, till hälften på lek, derefter vågade jag ett guldmynt vid rouge et noir-bordet, under det mina beundrare lofordade min djerfhet, liksom om jag varit ett nyckfullt barn. I dessa sällskaper var jag alltid den enda qvinnan, utom Mathilda Brewer, som då var min guvernant. Min far ville ej ha några qvinliga gåster vid dessa nattliga orgier. Närvaron af qvinuor skulle ha stört nöjena vid spelborden. Först kände jag hela bitterheten af min ställning. Jag motsåg med outsäglig förfäran den dystra framtid då jag skulle finna nöden blicka mig i ansigtet.