Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 2

—— — —— — — —— — Under cn lång tid tycktes hon knappt bli varse hans uppmärksamhet. Hon mottog honom liksom hon mottog sina andra gäster. Hon mötte honom alltid med samma kalla småleende, samma studerade artighet. Men en afton då han kom till hennes bostad tidigare än vanligt fann han henne ensam och vid ett melankoliskt lynne. Då blef han för första gången varse, att det lif hon förde var förhatligt för henne, att hon hyste vämjelse för den förhatliga last, hvars slaf hon var. Hon brukade, alltid iakttaga tystnad rörande sig sjelf och sina känslor; men denna afton kastade hon bort all förbehållsamhet och talade med ett passioneradt allvar som gjorde henne dubbelt förtjusande för Reginsld Esversleigh. — Jag är en så förnedrad varelse att ni kanhända aldrig brytt er om att undra öfver huru jag blifvit sådan jag är, sade hon; dock måste ni ha förvånat er öfver att se en qvinna af börd vara så djupt sjunken som jag är, så djupt sjunken att jag sällskapar med spelare, att jag sjelf spelar. Jag skall berätta er mitt lifs hemlighet. Reginald Eversleigh lyfte upp sin hand med en afböjande åtbörd. — Jag besvär er, säg mig ingenting derom, yttrade han. Jag beundrar och vördar er. För mig måste ni alltid synas den skönaste af qvinnor, huru beskaffad er omgifning än må vara. (Forts.)